Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte omöjlig för den stora massan,
han hade sina förtjänster, fastän
underlägsen företrädaren. Bäst är att låta
enhvar gälla för hvad han kan, liksom
man också bör göra skillnad på
rangscener och icke rangscener.
Den, som därnäst förtjänar nämnas,
är fru Löwenadler, som uppträder fint,
flärdlöst, med värkligt kvinnligt behag.
Hr Knut Lindroth, som kommer från
Helsingfors, där han sista året varit
omtyckt, spelade i detta stycke för första
gången på länge för stockholmarne.
Jag minns honom som Kristus i
Hauptmanns »Hannele». Han var
sympatisk i sin nästan outförbara
uppgift. Nu var han en löjtnant med
skulder, nervös, orolig ända till
affektation och lät förtviflan rulla ögonen, så
att vissa andra skådespelare kunnat bli
afundsjuka. Att han äger andra
förutsättningar än sitt ståtliga yttre, hoppas
jag han visar nästa gång.
* ijt Sii
Henrik Klausen från Nationalteatern
i Kristiania har ett par kvällar haft
»uppläsningar» på Dramaten.
Det går så till:
Klausen framträder i en kateder midt
på scenen.
Han sträcker ut handen till en
inspirerad gest, det blixtrar i ögonen,
ansiktet får spänning i alla muskler —
det är Peer Gynt, som fantiserar! Han
ser fjällens härligheter! Det är något
uppjagadt och fjärrsynt i deklamationen,
och man får god illusion af de Ibsenska
verserna.
Eller hr Klausen talar med sig själf
i dialogen Lundfestad-Stensgaard ur
»De unges förbund». Det elastiska
anletets mimik växlar ögonblickligen
mellan den in piskade bondens
invecklade grimaser och den käcke
sakförarens rättframma uppsyn.
Detta var ett af de bästa numren,
likaså samtalet mellan Skule och bisp
Nicolas ur »Kungsämnena», där
dubbeltecknaren i synnerhet lyckades
förläna stark karaktäristik åt den
makt-lystne, dolske prästen, som vill lägga
slippriga ödesstigar åt andra.
Så kommo historier och sagor, af
Björnson, Asbjömsen m. fl. Hr
Klausen behärskade materialet väl och
favoriserade särskildt de drastiska
momenten. Emellanåt tyckte man, att han
något öfverdrifvet gymnastiserade med
mun och ögon och påminde om clown,
men man måste på samma gång
beundra rörligheten i detta ansikte, som så
omedelbart lydde sekundens stämning.
Vi fingo också se Kristianias kanske
bäste komiker i en hel roll. Dramaten
gaf nämligen för hans skull Mosers
»Den nye bibliotekarien», där den
norske gästen spelade skräddare Gibson
och däraf gjorde en typ, som i
sprudlande farslynne vida skilde sig från
vår svenske framstäliares mera diskreta
anläggning. Don Dicgo.
DE 1 OKTOBERHÄFTET å sid. 597
reproducerade teaterporträtten äro utförda
efter fotografier från följande atelierer:
Fröken Borgströms från Gösta Florman,
Herrar Svennbergs och de Wahls från Herman
Hamnqvist och Fru Meissners från A.
Jo-nason, Göteborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
