Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVY.
A f den senaste månadens
konsert-^ ^ gifvare ha de mäst
uppmärksammade varit Ysaye och Pugno, de bägge
utmärkta virtuoser, hvilka nu gästat
Stockholm. Virtuoser i god mening,
fulländade i ton och teknik, i stånd
till att med lekande lätthet och med
största klarhet spela upp de mäst
kitsliga och fordrande bravurpjäser —
och häri ligger intet ondt, ty teknik
vill det till i all slags konst, om den
skall ha rätt att bära detta namn —,
men utan alla cn falskt braverande
virtuositets fadda, smaklösa konstgrepp.
Man talar icke minst hos oss om »den
gamla goda tiden», och klagar öfver,
att allting försämrats sedan dess. Men
denna gamla visa är, åtminstone hvad
musiken beträffar, icke så alldeles sann.
Bästa beviset på, att den musikaliska
smaken dock förbättrats, är den stora
skilna-den emellan de kringresande
virtuosernas program förr och nu. Förr, hvad
virtuost kram i oändlighet jämte ett och
annat värdefullt; nu uppträda artister,
hvilka respektera sig, med pretention
på att göra kammarmusik.
Liksom senast Marteau framförde nu
Ysaye César Francks stora sonat, detta
mästervärk, djärft och lidelsefullt
dramatiskt — andra satsen är en värklig ridt
till Blocksberg — men på samma gång
klassiskt fast till strukturen. Hur
förtjusande är icke det pastorala rondot,
friskt och elegant, utan en skymt af
torrhet, och dock är det en regelrätt
kanon. Franck, som i lifvet var glömd
och förbisedd utom af ett fåtal trogne,
är nu den gud, vid hvilken hela det
unga musikaliska Frankrike svär,
Char-pentier, Vincent d’lndy och hvad de
allt heta. Och tack vare honom äger
Frankrike nu en blomstrande musikalisk
skola.
Af Saint-Saens utförde de bägge
artisterna en elegant och underhållande
sonat, af Mozart en af hans små
kristallklara pjäser för viol och piano, af
Bee-thoven den snillesprutande
Kreutzer-so-naten. Beethovens snille lyste och
värmde på samma gång. Också
fattade såväl publik som de bägge
exe-kutörema eld. ,
Ysaye var af dem den mer
ursprungliga begåfningen, den mer
originella personligheten och detta icke blott
till det yttre. När han strök sin
lejonman ur pannan och fattade sin
Guar-nerius, så visste man att »der vilde
blive noget av». Och det blef det
också, särskildt i de mer modärna
styckena. Mozart spelade han af pur
respekt och vördnad för de klassiska
traditionerna något stelt och torrt, i
Beethoven var han redan eld och lågor
— G-dur-romansen sjöng han för resten
med fulländad smak och finhet —
och i Francks sonat, där äfven
pianisten öfverträffade sig själf, var han rent
oemotståndlig. Ysayes två små egna
kompositioner visade, att det icke är
för ro skull, man jämfört honom med
Wieniawski. De klingade som musik,
och det är mer än man kan säga om
all dylik snömos. Mot alla öfriga
mer eller mindre högklassiska nummer
å programmet gjorde en konsertfinal
af gamle Vieuxtemps ett egendomligt
afbrott — i förbigående anmärkt
ro-sade ingen mindre än Richard
Wagner på sin tid dennes kompositioner.
Det friska och käcka, om också icke
betydande stycket, gaf Ysaye tillfälle
att visa hela glansen af sin bravur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
