Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Napoleonska krigen. När han
kommit i farfars tjänst, mindes han icke
riktigt själf, och då han blef tillfrågad
om tidpunkten, tog han sig en pris
snus och svarade:
— Å, jag var en riktig gröngöling
då, och herr öfversten, gud vare hans
själ nådig, var inte häller mycket
försigkommen.
Han hade en mängd åligganden om
hand i mina föräldrars hus: han var
munskänk och betjänt, om sommaren
gick han som en sorts inspektor och
öfvervakade slåttern, om vintern hade
han tillsyn öfver tröskningen. Han hade
nycklarna till brännvinsskåpet,
vinkällaren och visthuset, och han drog upp
klockorna. Men framför allt brummade
och trätte han.
Jag kan inte påminna mig den
mannen annat än gnatande. Han gnatade
på min far, han gnatade på min mor;
jag hade en oerhörd respekt för honom,
fast jag höll af honom. I köket trätte
han med kocken, och betjäntpojkarna
drog han i öronen genom hela huset.
Han var aldrig nöjd med någon eller
något. Då han tagit sig för mycket
till bästa, hvilket hände honom
regelbundet en gång i veckan, gingo alla
i hela huset ur vägen för honom, ty
fick han fast någon, hängde han honom
i hälarna om så var hela dagen,
brummande och gnatande i all oändlighet.
Under middagen stod han bakom min
fars stol. Han passade ej upp själf,
men öfvervakade betjänten, för hvilken
han sannerligen gjorde lifvet surt.
— Se upp! — brummade han. —
Titta på’n! Han släpar benen efter sig
som en gammal kol Se dig för, säger
jag! Han hör inte, att herrn ropar på
honom. Byt om tallrik åt frun! Hvad
står du och gapar för? Titta på’n,
titta på’n!
Ständigt blandade han sig i de
samtal, som fördes vid bordet, och
ständigt var han af annan åsikt än alla
andra. Ibland kunde det hända, att
min far vände sig till honom och sade:
— Mikolaj, säg till Mateusz efter
middagen, att han spänner för
hästarna; vi skola resa dit och dit.
Och Mikolaj, svarade:
— Ja visst! Det förstås! Hvad har
man hästar till annars? Och hvad gör
det, om det fattiga stoet bryter benen
af sig i sån’t här väglag? När man ska
på visit, så ska man. Det blir
naturligtvis som herrskapet befaller. Inte
vågar jag säga något inte!
Räkenskaperna kan vänta, och tröskvärket kan
vänta. Visiten ä’ mycket angelägnare
den.
— Han är då odräglig, den
Mikolaj! — brukade min far ibland otåligt
utbrista.
Mikolaj var genast till reds med
svaret:
— Har jag nånsin sagt, att jag
inte är dum? Jag vet, att jag är dum.
Inspektoren har farit och hälsat på
hushållerskan på Niewodow, och då
måtte väl herrskapet kunna resa på
visit. Hvad tjänaren kan göra, det kan
också husbondfolket göra.
Vi, d. v. s. min yngre bror och jag,
hyste, såsom jag redan nämnt, stor
respekt för honom, nästan större än för
vår guvernör, pater Ludvig, och med
säkerhet vore vi mera rädda för honom
än för våra föräldrar. Mot systrarna
var han mildare. Han kallade dem
>fröken», ehuru de voro yngre än vi,
och oss duade han utan krus. På mig
utöfvade han emellertid en särskild
dragningskraft: han gick alltid med
knallhattar i fickan. Ibland efter lektionerna
brukade jag skyggt titta in i
skänkrummet, småle så älskvärdt jag kunde
och i min allra mest inställsamma ton
böija:
— Goddag, Mikolaj! Tänker
Mikolaj göra pistolerna rena i dag?
— Hvad vill Henrik här? Jag
klipper till damtrasor, ser väl Henrik.
Och härmande mig fortsatte han:
— Mikolaj 1 Mikolaj! När det är
fråga om skjuta, då tror jag Mikolaj
duger, men annars kan han få dra så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
