Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därstädes, professor i hygien i Halle 1894
och slutligen direktör för hygieniska
institutet i Marburg 1895, är den berömde
uppfinnaren af blodserumterapien, som han
grundade 1890 och som sedan i
behandlingen af difteri vunnit en så lycklig
till-lämpning. Efter hvad erfarenheten gifver
vid handen, alstra de flesta bakterier, som
föranleda sjukdomar, under sin
ämnesomsättning gifter, af hvilka den individ, i
hvilken de utveckla sig, angripes. Det är
också härigenom de bli så farliga.
Forskningen har likväl visat, att dessa gifter —
toxiner — under lämpliga förhållanden
kunna föranleda organismen till att alstra
substanser, som göra dessa gifter oskadliga,
således verka som motgifter — antitoxiner
—- och äfven motverka bakteriernas
utveckling. Då detta inträffar i en organism,
säges densamma vara immun eller
oemottaglig för den ifrågavarande sjukdomens
bakterier och visar sig därmed
motståndskraftig mot de af dem alstrade gifterna.
Blodvätska, d. v. s. blodserum, från en
individ, som med gifter från en viss bakterie
blifvit immuniserad mot den sjukdom, som
föranledes af samma bakterie, kan genom
införande i en annan individs organism
förläna äfven denna senare motståndskraft
mot bakterien och mot dess gifter. På
denna omständighet grundar sig prof.
Beh-rings förfarande vid difterien, ett förfarande,
som användes äfven mot andra
bakteriesjukdomar, såsom exempelvis den
fruktansvärda stelkrampen. Tillsammans med
föreståndaren för Pasteurinstitutet i Paris
professor Roux har prof. Behring af
medicinska akademien i Paris erhållit ett pris af
25,000 francs samt af franska Institutet,
likaledes tillsammans med prof. Roux, ett
af 50,000 francs.
Den fjärde pristagaren SLilly Prudhomme
är född den 16 mars 1839 i Paris och
ägnade sig först åt juridiska studier, innan
han, som är en rik och oberoende man,
från 1860 uteslutande ägnade sig åt
litterärasysselsättningar. »Mycket ursprunglig,
påtrycker han sina alster en rent personlig
prägel och sluter sig egentligen icke till
någon skola, ehuru han genom den smak,
med hvilken han återgifver sina innersta
känslor, något litet påminner om Lamartine
och Musset, men med ojämförligt mycket
svagare inbillningskraft. Med en långt mera
omständlig och djupgående analys
beskrif-ver han sina sorger, sitt vemod, sina
själsrörelser, sin lust för lidandet i kärleken,
sin längtan efter hvila i ensamheten, sina
drömmar under nattens stjärnor och
framför gamla byggnader, dystra vittnesbörd
om försvunna släkten.» Hans verser äro
omsorgsfullt utmäjslade och korrekta, be-
undransvärdt rena och genomskinliga, och
deras behag, så att säga, smyger sig
omärkligt in i läsarens själ, där de länge
åter-klinga såsom »formler för känslan» enligt
en fransk kritikers uttryck. Däremot talar
ingen mäktig ande ur dem, den synkrets de
omfatta är inskränkt, och den
världsuppfattning, som talar ur dem, är begränsad. Han
har skrifvit stora filosofiska poem, som icke
helt och hållet kunnat undgå att stundom
bli prosa och bli didaktiska där de skulle
vara djuptänkta, men däremot ofta äro
vältaliga och rika i formen, så snart de
uttrycka skaldens dröm, åtrå eller känsla.
Lyckligast framträder hans egenskaper i
hans smärre poem: »Den spräckta vasen»
t. ex., som nästan torde kunna tjäna som
typisk för hans poesi. Mindre lyckad är
Sully Prudhomme såsom prosatör; hans
»Examen de conscience»: »Hvad vet
jag?» lider både af tyngd och oklarhet
och kan, hvad stil och framställningssätt
beträffar, på intet sätt mäta sig med den
»Examen de conscience» i hvilken på sin
tid Renan framlade resultatet af sitt
vetandes pröfning. Ehuru Sully Prudhomme är
idealist och söker efter bästa förmåga häfda
det metafysiska på det realas bekostnad,
underskattar eller förnekar han dock icke
vetenskapen. Den fräcka uppmaningen:
»Vetenskapen måste vända om!» som på
åttiotalet utslungades från Tyskland, på
visst håll där den exakta forskningen
förklarades bankrutt och endast tron vara det
beståndande, har i honom ingen anhängare.
Enligt hans ord gällde striden mellan tron
och vetandet att afgöra, »huruvida en till
E. A. BEHRING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
