- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
288

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Se barn! där går en tokig man,
som var för hög för våra salar
och ville lära oss minsann,
att Herren från hans läppar talar!»

* *

$

»Jag är en smula poet», säger
Gor-ki blygsamt om sig själf på ett ställe.
Han skulle nästan kunnat tillägga: jag
är ingenting annat än skald, och jag
anar knappt själf min skaldekraft. Detta
visar sig kanske bäst i hans fina
naturmålningar.

Dostojevski den djärfve lodaren i
människosjälens djup, saknade sinne
för den yttre naturens skönhet och
tycktes ej ens bry sig om dess
befintlighet. Lev Tolstoj saknade icke öga
därför, men betraktade naturen
hufvud-sakligen ur synpunkten af dess sundhet
och enkla ändamålsenlighet. Hos
Gon-tjarov växlade naturen allt efter
människans stämning i konstnärlig harmoni,
och för Turgenev var hon evigt skön
och sublim, likgiltig för mänskliga
lidelser och sträfvanden. Men hos
Gor-ki hopsmälter hon med människan till
ett organiskt helt, ler och gråter och
ängslas med de dödliga. Än är det
en morgonstämning som i berättelsen
»Toska»: »Plötsligt skälfde det i
trädens toppar, och allt rundt omkring,
ja själfva himlen log ett friskt, rosigt
leende — det var den första solstrålen
som blickade ner på jorden. Och
likasom en välkomsthälsning ljöd ett
kär-ligt sus af den sömniga trädgårdens
uppvaknande.» Än är det en vacker
middagsstund, då »hafvet och solen le
åt sin omedvetna tillvaro» (»Malvan).
När solen går ner på steppen, »spelar
ännu länge en symfoni af bjärta färger
på himlen; stjärnorna darra som om
de skrämts af ledsamheten på jorden,
och steppen hviskar sagor till himlen,
tysta sorgliga sagor.» Och i »Gamla
Izergil» heter det:

»Natten växte och förtätades; hon
fylldes med underliga, tysta ljud och
fick en allt mer fantastisk kolorit. På
steppen pepo åkerråttorna sorgset; i

vingårdens blad skälfde syrsornas
glasartade gnissel. Bladen suckade och
hviskade, och månens fulla skifva, nyss
blodröd, bleknade, fjärmade sig från
jorden och göt allt ymnigare en
blå-aktig dimma öfver steppen. Vid denna
anblick föddes inom mig fantastiska
önskningar. Jag skulle velat förvandla
mig till stoft, som spreds omkring med
luften, utgjuta mig såsom en ljum flod
på steppen, flyta ut i hafvet och andas
mot himlen med opalfärgad ånga.»

Oöfverträffliga i den ryska litteraturen
äro Gorkis bilder af hafvet. »Hafvet
slumrar — heter det i »Sången om
falken». Väldigt, lättjefullt suckande
här vid stranden, har det redan söfts
och ligger orörligt där i fjärran,
begjutet af månens blåaktiga sken.
Sammetslent och svart, har det därborta
hopsmält med söderns blåa himmel och
sof-ver tungt, afspeglande i sig den
genomskinliga väfnaden af duniga skyar,
orörliga och icke skylande stjärnornas
gyllene mönster. Det är som om himlen
lutade sig allt längre ned öfver hafvet
af åtrå att uppfatta hvad som om
honom hviskas af de oroliga böljorna,
hvilka sömnigt krypa uppför stranden . . .
Det mörka, mäktigt utspända hafvet
glänser till, och fläckvis ter sig därpå
månens sorglöst kringströdda glitter.
Han har redan glidit fram bakom
bergens taggiga toppar och gjuter nu
svärmiskt sitt ljus öfver hafvet, som sakta
andas till dess möte.»

Eller början af »Malva»: »Hafvet
log. Under den lätta fläkten af den
heta vinden darrade det. Öfverdraget
af fina krusningar, som med bländande
bjärthet återspeglade solen, log det
tusen silfverlöjen mot den blåa himlen.
I den djupa rymden mellan himmel
och haf ljöd ett glädtigt, högljudt sorl
af vågor, som, den ena efter den andra,
rusade upp på det sandiga näsets
sluttande strand. Denna musik och denna
solglans, som tusenfaldt återspeglade
hafvets krusningar, sammansmälte
harmoniskt i en oafbruten rörelse, full af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free