Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja», sade Sölve Lindfors högt för
sig själf i nattens mörker. Han hade
gjort sig skyldig till ett missgrepp. Man
vill . . . något annat än det som innerst
inne är ens vilja och handlar så som
om någon annan handlade i ens ställe.
Han hade tagit fel om vägen. På de
stigar, som nu lågo framför honom,
skulle han vandrat för länge sedan.—
Kunde någon ånger göra det gjorda
ogjordt eller stryka ut ett jota af det
man vill ha utstruket ur sitt lif?
Där han, sin vana trogen, gick fram
och tillbaka på akterdäck om
eftermiddagarne kunde den unge lärde från
Skandinavien stanna och se sig om eller
taga en bok och vända bladen. Ibland
läste han ett ord här, ett där, sällan
två meningar i sträck, och det var alls
icke ovanligt att han beklagade sig för
fader Frangois. Om det nu berodde
på sjön eller hvad orsaken kunde vara,
hade han svårt att hålla tankarne
samlade eller låta bli att slå upp precis
samma sida, utan att ha en aning om
hvad det var som stod tryckt där.
»Säg», sporde han en gång alldeles
oväntadt, »säg, fader Francois, är det
inte just småsaker, de allra
obetydligaste ting man kan draga sig till
minnes och fästa sig vid, när man förlorat
någon ... en människa som stått en
nära . . . och tycker ni inte att allt
annat är som en dimma vid sidan om
detta lilla minne — som kanske inte
betydde någonting i verkligheten».
»Ja», sade patern, »jag vet inte så
noga, men det kan nog hända att det
ligger sanning i det».
Den andre smålog, det roade honom
att språka med missionären, om det
också inte var de svar han brukade få
som intresserade honom i och för sig.
I stället för att fortsätta samtalet
kastade han sig ofta i sin korgstol och
han hade inte suttit där länge, förr än
det såg ut som om han sof, men det
gjorde han icke. Han var fullt vaken
och stundom kunde det hända att han
mumlade halfhöga ord.
»Idealen, ja . . . Står Sölve
verkligen fast vid något så föränderligt som
ideal?» hade hon sagt en gång. Det
var den sista aftonen ute på Vårås,
och han hade icke sett hur hennes
läppar skälfde. Nu såg han det.
Ett par dagar förut hade hon haft
sin svåra hufvudvärk och måst hålla sig
stilla. Den som visste hur man sköter
dylika följder af malarian hade gifvit
henne kina, och hon låg alldeles
orörlig ute på verandan. Han stod i
dörren och väntade på Mercedes, och en
sekund betraktade hon dem båda. Den
blicken tycktes komma långt bortifrån
och återvända till samma tysta, sorgsna
afstånd, men i den stunden kände han
att de ögonen skulle blundat vid hans
bröst.
— — Martha, min Martha, min
kamrat, min följeslagerska, min förtrogna
hvarför tog du mig icke i försvar emot
mig själf? — —
Hvad hon talat sant den kväll hon
gått vid hans sida och sagt honom
hvad hon — och hans mor —- tänkt om
svenskarne. »Man skulle kunna tro att
det ni ger har något af evighet i sig,
men det sker så hastiga förvandlingar
inom er. Ni låta känslan flyga så högt
och sväfva så vidt att hon slaknar och
tröttnar. Där man trodde att man
kunde stanna och hvila var allt
föränderlighet. »
Sådana ord fann väl endast den som
pröfvat ett och annat och var
förberedd på mycket. Hur hade hon icke
smålett den eftermiddag hon satt ute
på verandan och talade om den
ungdomlighet, som blir kväfd hos de flesta.
Öfver hennes hufvud blommade syrener,
och han hade bara suttit och sett på
henne ... De två skulle vandrat sida
vid sida öfver tysta ängder i en
sommar af ljus. Som två barn skulle de
gått bredvid hvarandra, och han skulle
sträckt ut sin hand och hviskat: »Kom,
tag tag det onda som det goda i mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
