Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverlefde fångenskapen, och vi
ångrade aldrig hvad vi gjort. Visst var
det bittert att sitta i fängelse, därför
att en annan röfvat ens brud men —
det öfverlefdes ju — Men sedan dessa
oroliga och kvalfyllda nätter afskyr
jag den hvita påfågeln därute, som så
ofta stört min natts mörka ro, och
jämt påminner om det som hälst
borde glömmas. — —
— Och ni återsåg aldrig sedan er
utvalda, frågade tulpanhandlaren?
— Åhjo — vi ha träffats många
gånger sedan dess — äfven sedan hon
tröttnade på drabantens röda rock och
oklanderliga vador — Deborah
Haa-gens mor är en kvinna, som man icke
har kunnat undgå, hon har ståtat litet
här och hvar i orten.
Deborah Haagen reste sig häftigt.
— Ni är en dålig människa
Huber-tus, som berättat mig detta.
— Tag icke så illa vid er för det,
ni är en huldsaligt, vacker ung kvinna
Deborah Haagen — jag har ej menat
något ondt — ville ni ej själf höra
historien om himmelens hvita påfågel,
och jag har blott berättat den så som
den hände sig, jag önskar dock för
er skull att den varit annorlunda, hade
det varit ni — ni hade nog icke
bedragit — — —
— Ni vet ej hvad ni säger.
— Ni är så häftig, Deborah
Haagen och däri liknar ni också er mor,
men låt oss inte bli ovänner för så
litet, har ni glömt alla gånger jag
samlade mogna valnötter åt er, då ni
var en liten flicka -— alla gånger jag
sköt de glänsande kramfåglarna för
att ni skulle få de granna fjädrarne
till era dockor. Se här, låt försona
er Deborah Haagen; han tog upp en
af fåglarne som låg på golfvet, — den
här orrtuppen sköt jag i morse, då
han jublande steg i höjden när solen
rann upp, och det var en fröjd, må
ni tro, då den föll. Tag den
Deborah Haagen.
— Behåll er fågel, jag tar ingenting
af den, som är så grym och ond som
ni, Hubertus.
— Grym, nå, nå, inte så farligt,
han sträckte på sig så att det eldröda
håret snuddade vid den nedersta
takbjälken, — inte så farligt, busen
skrämmer inga snälla barn. Han gick
fram till spiseln och vände fågeln
framför elden.
—■ Ni kommer att ångra er,
Deborah Haagen, se bara, är han icke just
sådan som ni vill hafva honom, grann
fågel, grann fjäderskrud, inga bortslitna
fjädrar, glatt och fin, men se här, —
han lyfte på den ena vingen, —- här
sitter det, skottet midt i hjärtat.
Alltid sikta rakt på hjärtat, Deborah
Haagen, stadig hand och säkert öga,
och ni har honom, flyger han än så
högt. — Han slungade fågeln långt ifrån
sig utåt golfvet. — — — — — —
* *
&
Det hvita ljuset hade mörknat bort,
hela rummet sänktes allt mer i
djupaste svärta, blott närmast spiseln
dansade eldskenet ännu i oroliga flammor
öfver de gropiga golftiljorna. Längst
borta vid dörren smälte Deborah
Haa-gens ljushylta ansikte då och då fram
som ur ett hemlighetsfullt skimmer,
och hennes hufvud sträcktes lyssnande
mot den lilla dörren under
svallofts-trappan, hvars gröna ruta blänkte fram
och försvann i det drömmande skenet
från den döende elden. En ensam
tung vindstöt lät skylten därute
gnisslande svänga på sina hakar.
— Ja — när stormen nu kommer
kommer den med fart, skytten skrattade
hest och kröp åter upp i spiseln
omslingrande benen med sina långa
armar. — En sådan natt som i natt
blir det ro i skogen, om inte vädret
sliter sönder skyarna och låter den
bleksiktiga åter vifta med sina hvita
slöjor, han suckade tungt. — Men på
hafvet ville jag ej vara under ljusa
nätter, hvart fly på vattnets oändliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
