Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det återstår att bevisa, att det
inte är kräsenheten, som gifvit med
sig. I många fall kan man nog säga
när man ser ett lyckligt par älskande:
»Se där två som resignerat!» Men i så
fall dog Henrik för tidigt. Han begick
för öfrigt den extravagansen att
jämföra kvinnorna med män, och jag
sade honom, att det var att börja från
galen ända, men att betrakta dem
enbart som njutningsmedel, värdt att
pröfva, ansåg han dem återigen för
goda för. Han var alltid vänlig mot
fruntimmer, och det gladde och
smickrade dem i början, ehuru blott i
början. Det är ju nämligen så, att man
knappast kan såra en kvinna djupare
än om man låter henne förstå, att
man inte älskar henne, förutsatt att
hon ■ inte är äldre, gift och religiöst
luttrad. Då är hon alltid tacksam för
vänlighet. Hon förstår inte bättre.
Men unga kvinnor, om det är
något med dem, afsky vänlighet. De
begära något annat. Och det
anmärkningsvärda i fråga om Henrik var, att
det aldrig tycktes falla dem in annat
än att han skulle vara i stånd att ge
dem det, om han ville. Och de hade
troligen rätt. Han ville inte!
De hämnades genom att kalla
honom kvinnohataren. Och dock värdet
mest genom sina kvinnohufvuden han
blef berömd. Men han målade aldrig
likt, modellen kände oftast inte själf
igen sig. Det som tjusade och intog
hos hans bilder var det som var hans
eget. Han tydde ett ansikte och för
falskade det. Han var en verklig
konstnär.
En dag kom jag att få åhöra ett
samtal mellan honom och en liten
syl-fid, som han tog i halffigur. Ännu
helt ung, ett riktigt pariserbarn i första
kärleksåret var hon, och hon hade det
rätta skälmska tycket.
Hon försökte öfvertyga honom att
älska kärleken. Hon talade oförskräckt
på och beskref huru en kvinna känner
och slutade med att lyfta händerna öf-
vudet och luta sig lätt bakåt, så att
den smidiga kroppen spändes. I denna
ställning förblef hon några sekunder
liksom berusad af sina egna ord och
fnumlade:
»Oh maman, comme 9a fait du bon!»
Därpå sprang hon upp och började
kläda på sig.
Henrik betalade henne, då hon var
färdig och sade till henne att hon
inte behöfde komma igen.
Den gången blef jag nästan ond på
honom, men han förklarade torrt att
han inte begärde mer af kvinnorna än
att få måla af dem. »Kvinnan, den
kvinna jag älskar bär jag inom mig!
Hennes motsvarighet skall jag en gång
fästa på duken. Hvilken verklighet
går upp mot den konsten ger!»
Kort tid efteråt gingo vi
tillsammans i Louvregallerierna, och då vi
stannade inför Venus Milo, trängde
sig hans yttrande starkt på mig, men
då jag slutligen frågade honom, om
han icke här i denna stränga, kyska
skönhet spårade sitt ideal, svarade han
med en liten nick åt statyn, i det han
vände sig halft bort:
»Ah, det är ingen kvinna, det är en
byggnad!»
Jag studsade. Hur starkt intagen af
det kvinnligast kvinnliga måste man inte
vara för att finna detta korta, kraftiga
uttryck för hvarför åskådaren förblir
så kall inför det verket. Och det föll
mig in att liksom det sagts att den
lastbare bäst förstår barnaoskulden, så
kunde det hända att den kyske
vackrast förstår sinnligheten.
Och att denna min slutsats var riktig
det har jag ju nästan fått bekräftelse på.
Aldrig har en sörjande känt djupare
glädje öfver hyllningen vid en väns
graf än jag, då Paris stod inför
Henriks florbehängda »madonna». Hela
dagarne alltifrån salongens öppnande
till dess stängningsklockan ljöd och
vakterna med vreda tillrop drefvo ut
publiken, dröjde jag i salen. Ingen
annan tafla existerade för mig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
