Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Domaredansen. En gammaldags historia af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMAREDANSEN.
EN GAMMALDAGS HISTORIA
Af ARTUR MÖLLER.
TJästen gick i skridt, som om äfven
^ han varit betagen af samma tjusning
och tvekan, genom den långa tysta
allén, där de slokande grenarna
emellanåt tvungo ryttaren att böja sitt
huf-vud för att icke mista hatten. Hela
tiden hade de på vänster hand den
manshöga, breda, rappade muren,
bakom hvilken parken slumrade i de
knotiga ekarnas skuggspel.
Och under det solen sänkte sig och
ängarna utanför började stå i aftonens
blida, förklarade sken, lät ryttaren
tyglarna glida ned ur de magra händerna
och lade sitt hufvud tillbaka. Hans
näsborrar vidgade sig för att insupa
den ljumma friden omkring honom.
Så landtligt stilla, så doftande tyst låg
allén framför, att han endast hörde
hofvarnas trötta, jämna klang mot
marken och sitt eget hjärtas ojämna,
jäktande slag.
Medan det sista suset i trädtopparna
vyssjade parken till ro, talade han
första gången på länge med sitt hjärta.
Han hade icke haft tillfälle därtill
under de gångna stormiga åren — eller
hade han undvikit de tillfällen, som
bjudit sig åt honom.
Men här i allén kände han, att han
icke längre skulle undvika det möte,
som så länge uppskjutits, att
uppgörelsens timme var slagen. Hans
pilgrimsfärd hade nått sin afslutning;
endast skriftermålet återstod ännu.
Dock hade han under hela sitt lif
icke sökt någonting annat än kärleken.
Som Eros’ pilgrim hade han dragit ut
till det land, där Eros hade sitt
högkvarter. Han hade icke varit trög i
sin nitälskan, hade också funnit
åtskilligt. Men den längtan, som dref
honom ut, brände länge otillfredsställd i
hans sinne. Det var icke njutningen
han sökt, ännu mindre nöjet som de
andra, men då han aldrig fann
någonting därutöfvar, slutade han med att
säga sig själf, att det han drömt om
icke mera fanns i världen. Så
småningom vissnade den mystiska
brännande trånaden i hans innersta.
I dag visste han, att den var
utbränd, att hans hjärta var förtorkadt
liksom hans kropp var förstörd. Han
hade sökt kärleken och funnit
sjukdomen. Hit kom han för att hvila och
glömma.
Han märkte icke ens huru långt han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
