Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Domaredansen. En gammaldags historia af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mnnit under sina funderingar, förrän
lästen af sig själf stannade framför
»jälfva trappan till hufvudbyggnaden.
Det var ett långt, hvitt envåningshus
ltan ornament men öfverspunnet med
nurgröna.
Han satt af och såg sig om efter
någon att hålla hästen. Men på hela
den vidsträckta gårdsplanen syntes
ingenting annat lefvande än några hönor.
Hå. band han själf hästen vid en af
trappans pilastrar, och med ridspöet i
hand och den långa gröna ridkappan
hängande ned till föttema gick han
upp i den tomma vestibulen och
knackade på alla dörrar. Till hans
förvåning svarade ingen, men öfverallt stod
det öppet. Han kunde dock ej förmå
sig att stiga in utan gick rundt om
huset för att se, om det skulle finnas
någon på andra sidan.
Där kom man direkt in i parken,
skild från byggnaden endast genom en
liten gräsplan. På denna ljusgröna
fläck stod en låg och yfvig ek, rundt
om hvars stam gick ett säte. En ung
flicka satt framåtböjd under eken och
läste. Hon vände ryggen åt hans håll.
Hon var klädd i en blå, löst
nedhängande klädning, som vid armbågarna
öppnade sig i spetsar, och kring den
bara halsen gick likaledes en bred hvit
spetskrage.
Han betraktade denna framåtböjda,
hvita, oskyldiga flickhals.
Plötsligt måtte hon ha kännt hans
blick i sin nacke, ty hon ryckte till,
reste sig upp och vände sig emot
honom. Hon gaf ej till något utrop,
men hennes lugna, bruna ögon
vidgades af öfverraskning.
Han sänkte vördnadsfullt sin hatt
ned emot knäna.
»Kan jag träffa patron Ekegård
måhända?»
»Här är ingen hemma mer än jag»,
svarade hon och hennes stämma
verkade som ett stråkdrag på ett fördoldt
instrument. »De äro bortresta
allesamman. »
»Man har således inte väntat mig.
Jag är attachén Rääf och har erhållit
patron Ekegårds tillåtelse att tillsvidare
få tillbringa min tid i hans hem.»
»Åh, är det attachén, som skall bo
här. — Välkommen», tillade hon och
räckte honom handen, på hvilken han
ville trycka en kyss till tack, men som
hon alltför hastigt drog tillbaka. »De
andra komma tillbaka i morgon. De
äro bara på en liten utflykt till Klinte.
Jag skulle stanna hemma för att taga
emot er, om ni kom i kväll.»
»Ni är således patron Ekegårds
dotter, gissar jag? Men då har ni redan
fått göra en uppoffring för min skull,
mamsell Agnes». »Nej, visst inte»,
genmälte hon ifrigt. »Jag är inte
mycket road af utfärder. Dessutom orkar
jag så dåligt gå — jag är litet
sjuklig och svag, ser ni — så att de
andra äro lika nöjda att ha mig med.
För det mesta brukar jag stanna hemma.»
»Jag tackar er i alla fall, mamsell
Agnes, och hoppas, att jag inte skall
göra er för mycket besvär.»
»Men ni har ju ännu inte fått
någon kvällsvard. Ni är väl bra
hungrig, som har ridit?»
Och hon gick före honom upp till
byggnaden — med slanka och
flickaktiga steg, men något insjunken
hållning och hufvudet böj dt framåt.
Han bad att först få göra en smula
toalett efter resan.
Något förlägen svarade hon:
»Ert rum är nog ännu inte i
ordning. Vi väntade er. knappt så tidigt.
Men här på landet göra vi aldrig
toalett till måltiderna.»
Han insisterade likväl på att få
borsta af sig och tvätta händerna.
»Då kan ni fä gå upp på mitt rum.
Jag skall visa er dit själf», sade hon
efter ett ögonblicks eftertanke, och
öppnade dörren till en mörk
vindstrappa.
Men han, som kom direkt från
Paris, protesterade bestört. Hon
betraktade honom med förvåning. »Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
