Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
VARI A
drömbild som skildrar, hur två
utstötta finna hvarann, blir det
sväfvan-de, konturlösa i behandlingen så
förhärskande, att man äfven med den
allra bästa vilja att vid läsningen vara
författarens medarbetare står oviss
icke blott om hvad han menat utan
äfven om det verkliga lynnet hos de
figurer han velat skildra.
En dikt lika litet som en bild
behöf-ver vara torr, därför att den är klar;
den kan vara fast i konturerna och
dock ha öfver sig all clairobscurens
hemlighetsfulla charme.
Karaktäristisk och personlig kan den mycket
väl vara utan att präglas af en
subjektivitet i själfva stilen som förtager
bestämdheten i komposition. Nykter
och abstrakt torrhet behöfver alldeles
icke bli följden af en viss
objektive-ring vid behandlingen. Detta ha
under den allra senaste tiden just våra
modernaste konstnärer visat på sitt
konstområde. Jag tror att det icke
skulle skada våra unga moderna
författare, om de äfven på dessa nya
vägar beslöte sig för att följa i deras
spår.
I Gustava Svanströms En historia
från ådalarne förflyttas man från
Hallands slätt vid hafvet till Norrlands
forsar och fjäll. Norrland har på
senare tid varit ett Eldorado icke blott
för dem som hugga materiella skatter
i dess skogar och berg utan äfven för
diktens folk. Dock ha vi än förgäfves
måst vänta på den stora, den verkliga
norrlandsdikten, det moderna epos,
som i samlad bild skall tolka både
all storhet och skönhet i dess natur
och all jäsning och kamp i
människornas lif, det lif brytningstiden där fört
med sig med den styrka, som är en
följd af att oförmedlade motsatser
brottas. I Hallströms Döda fallet
mötte man ett förspel till den mägtiga
symfoni, som väl en gång skall
komma, men knappast ens der mer än ett
uppslag, om ock som sådant gripande
och starkt.
Gustava Svanström är ju en
debuterande kraft. Det vore orättvist att
fordra samma styrka hos henne som
hos den utbildade mästaren. Men
man saknar äfven det specifikt
norrländska i själfva tonen. Hvad hon
bjuder på är en serie mycket sunda,
mycket klart och redigt ritade bilder,
men de ha ingen karaktärens
särprägel.
Det finnes i hennes ådalsskildringar
nog vissa norrlandsscenerier, som man
känner igen både från Norrland själft
och från föregående skildringar från
ådalarnes land, men det hela verkar
för abstrakt.
Själfva det människoöde som där
täljes, hur Anna Erika till sist vinner
sin Östen, trots det hon osjälfviskt
drager sig undan missförstådd och
misskänd, när gubbvisdomen hviskar i
hennes öra den falska läran, att man skall
offra både sin egen kärlekslängtan och
sin älskades kärlekstro för hvad folk
kallar hans materiella lycka, är
berät-tadt förut. Sens moralen i berättelsen
är ju förnuftig, kanske till och med
en smula snusförnuftig, men den är
nog icke främmande för allmogemäns
sätt att se världen litet hvarstans i vårt
land. Man behöfver icke kalla ett
stycke öfver det temat för
Norrländin-garne, det kan lika väl heta
Värmlän-dingarne eller Nerkingarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
