Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - En mal. Af Pierre Loti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MAL.
Af PIERRE LOTI.
I n i mitt gamla hem, in i mitt eget
-*■ rum, som liknar en vrå af det
forntida Österlandet, föll en töckentung
vårkväll en sista, ensam solstråle
mellan de mörka, breda gardinerna och
tecknade en lång strimma i
skymningsdunklet.
Ur vecken af en väggbonad i röd
sammet med antika guldbroderier
lösgjorde sig något oändligt litet,
liksom hade det oemotståndligt dragits
mot detta skimmer af den döende
dagen, och väl framme i ljuset
började det tumla om i ursinnigt
fladdrande: det var en liten grå, knappt
skönjbar fjäril, en mal, som den sena,
bleka våren gifvit vingar.
Under vintern, medan jag seglade
på Kinas kust, hade han legat som
en liten vederstygglig larv och i
hemlighet gnagt på den dyrbara
sammets-väfnaden i det ständiga mörkret och
den ständiga tystnaden i detta rum.
Och i dag berusades denna atom
af ett nytt lif, och det ringa utrymmet
syntes honom oändligt, och
halfdunk-let syntes honom vara ljus. Det var
hans stund att vara ung, hans stund
att öfverflöda af lifskraft, hans stund
att känna kärlek, det var slutet och
kronan på hans låga larvtillvaro. Och
i rusig fröjd öfver att Vara till svingade
han i ett, i ett sina bräckliga
sammetsvingar, fladdrande fram och
tillbaka i muntra, fantastiska kurvor...
Utan att så noga tänka på hvad jag
gjorde, gaf jag honom en knäpp, så att
han föll till golfvet. Där låg han illa
tilltygad på den purpurröda
orientaliska mattan, och den lilla kroppen
vände sig i de sista ryckningarna. Jag
förkortade ett lidande och sänkte ett lif
i det allt uppslukande Intet genom art
sätta min fot på stoftgrandets
dödskamp. ..
Sedan stod jag ett ögonblick
tankfull. .. Hvad var det som detta
påminde mig om ?... Det föresväfvade
mig, att något nästan likartadt, något
sådant där flämtande, något sådant
där grått, fjärilslikt fladdrande förr en
gång på ett annat ställe hos mig väokt
en liknande, men ännu starkare
vemodskänsla. .. Hvar var det jag hade
sett det?
Jo, nu mindes jag det... Det var i
Konstantinopel en disig aprilkväll
som denna, på träbron mellan
Stam-bul och Pera... Jag gick öfver denna
bro en dystert stämningsfull vårafton
som nu. Tiggarne, som alltid hålla
till här, voro på sina poster: blinda,
ofärdiga, sårbetäckta stackare stodo
eller sutto uppradade längs
bröstvärnet. Jag började känna igen deras
ansikten, ty jag gick här ofta. Jag
hade särskildt fäst mig vid en stackars
liten femårig gosse med förtvinade
händer och något outsägligt sjukt i
blicken. Dag efter dag satt han i
sina trasor på samma plats utmed
trottoaren, slö och okänslig som en
larv. Nedhukad bakom honom satt
modern, en gammal kvinna, som
genom någon olyckshändelse fått benen
afskurna jämns med knäet.
Folket strömmade förbi, brådskande
affärsmän, lättjefulla flanörer, ryttare,
ekipager, män i röd fez, beslöjade
haremsskönheter. Och bakom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>