Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
669
Konventionalismen i det hela i
lifvet och dess makt att binda utgör
ämnet för en debuterande
författarinnas insats i höstlitteraturen: Gurli
Hert zm an-Er icsons FinnEn
1 i f s b i 1 d. Exemplet är här valdt
från skolans värld och det inflytande
kyrkan genom vid formen bundna
tjänares maktställning utöfvar öfver
lärare, som förmått att från
kristendomens skal tränga till dess kärna.
Tendensen är emellertid icke den, att man
skall lämna en lifsuppgift därför, att
man inom dess ram icke kan få helt
verka för det man känner och tror.
Den är fastmer, att man skall tåligt
stanna kvar inom de nuvarande
formernas skrankor för att nedbryta dem
inifrån genom att underminera deras
makt öfver folkens sinnen.
Boken röjer i mångt och mycket
ny-börjarhanden och den missklädes här
och hvar af en obehöflig
sentimentalitet. Formningen saknar allt för
mycket konstnärlig mognad. Men
välmeningen är oförtydbair, och det finnes
detaljer i det lilla arbetet, som peka
framåt mot utvecklingsmöjligheter.
Ej blott konstnärlig formning, otn
man därmed menar behärskning af
sina medel, utan äfven något positivt
syfte, saknar man i Poul Bjerres
Moribundus. Den stundom
afo-ristiskt klartänkte och skarpa
författaren till Det geniala vansinnet är i
dessa svart i svart hållna
sjukhus-historier lika dunkel som bitter.
Arbetet kan icke förnekas kraft, men det
är skrikets, icke ropets kraft det äger.
Det verkar fullständigt oartikuleradt,
närmast som ett rytande eller vrålande.
Att författaren känner lifvet som ett
elände, hvars enda ljuspunkt är
utsikten till, att medvetenhetens kval kunna
komma att lösas i omedvetenhetens
ro, kan man få fram som en ledande
tanke i boken. Men äfven denna rent
negativa lifsuppfattning framträder un-
der jäsande, oklar form. Därtill finner
man i teckningen af en figur, en
afsig-kotnmen och karaktärslös notisjägare,
som författaren gifvit namnet
tidningsman, en kritiklöst generaliserande
hätskhet, som bär allt för patologiskt
synbara spår af personlig ilska.
På ett betecknande sätt
kontrasterande mot Bjerres oklara
svartmålningar ur det mänskliga eländets
bilderbok står Bo Bergmans
Drömmen och andra
noveller.
Bo Bergman framträdde redan i sin
diktsamling Marionetterna som en
skald med personlig lifsåskådning
under en lika konstnärligt behärskad som
individuell form. Samma egenskaper
sätta prägeln på hans första
novellsamling.
Äfven denne författare ser lifvet och
dess företeelser hufvuds ak ligen i
mörkt, men hans föga uppmuntrande
bilder från det moderna samhället ha
för det första en konstnärligt fast yttre
form. De figurer, som där afbildas,
framträda skarpt och distinkt, äfven
om de äro aldrig så flyktigt skizzerade.
För det andra står diktaren själf fri
från de affekter, som behärska hans
modeller. Han gör det så fullständigt,
att han icke blott kan lidelsefritt
analysera dem, utan äfven se på dem
med en humor, som hvarken
utesluter sympati för de försonade dragen
hos dem, eller rättvis uppskattning af
de små eller fula.
Alla berättelserna i samlingen stå
icke på samma konstnärliga höjd. 1
bilder och ordval i »Lyckan», en
persiflerande skildring af ett mondänt
middagssällskap, finner man onödigt
bjärta färger och icke alltid smakfullt
valda bilder. Men de bästa af
skiz-zerna tillhöra det bästa våra
moderna nutidsskildringar ha att
uppvisa. Fylld af ett vemod, som icke
missprydes af ett enda stänk af okonst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
