Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Ur Ture Bergs bref. (Första högen.) Af Fredrik Vetterlund - VII - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736
VARI A
friluftslif på skeppsvarfvet eller nere
bland skutorna i ån.
Ett par år senare återfinnes han
kanske som robust sjöman, en brun och
stark ungersven med breda handlofvar
och fjun på läppen.
Är han hemma igen i sin stad, ser
han inte sina gamla kamrater och de
inte honom. De äro spinkiga
gymnasister, och somliga ha glasögon; de
sitta hemma och läsa grekiska vid ljus
eller kurtisera pensionsflickor eller
diskutera sociala problem i samma stund
som sjömannen spolar däcket i
novemberkvällens beckmörker och
drif-ver en robustare kurtis med
gårdspigorna eller tager sina första rus på en
halfmörk krog nere i hamnen, som
kamraterna aldrig få se.
— — — Och han far åter ut på
hafvet; och ungdomens stormar gå för
honom som för dem. Men de se
honom ej, kanske drömma om honom
någon morgon i sina varma sängar,
då på mystiskt sätt hafvet är med i
drömmen. Hvar är han då? Död?
Eller en myndig sjökapten med mans
mogenhet nu, men borta för de andra,
så som lifvet skiftar.
Det var det egna med vår stad, att
hvad man fantiserar öfver, som rör
den, så kommer hafvet med. Hafvets
pust låg öfver den, hafvet tänktes
bakom den. Men det bredde sig ej
omedelbart vid stadens fötter, utan
på ett visst afstånd, i ett visst fjärran.
Känslan af hafvet var med i vår
barndom, starkare och mer medvetet kom
den igen i ynglingaårens tid. Du
glömmer det aldrig, lika litet som jag
själf.
VIII.
Man ler nu åt sin barndoms
blandade känslor för vårt läroverk, det
stora huset på den stora planen.
Helt visst kände jag för min del
ända från början, att föreskrifterna
och läxorna därifrån ändå aldrig
borde utrota något visst, som fanns
i en själf, något som jublade
högre eller sörjde djupare, tjusades
rikare eller afskydde bittrare än
skolor kunde vålla. Då märkte man
hos sig en upprorisk individualitet —
långt innan man kände ordet! Skolan
var till för oss och inte vi för skolan.
Men småningom lärde vi, att detta
i oss ej behöfde skadas af skolan,
om vi själfva höllo det fritt och
stolt. Vi lärde, att vi kunde böja
skolan efter oss — åtminstone när vi
blefvo litet äldre, behöfde vi alls inte
taga utan åtskillnad. Så tog du ditt
och jag mitt, också i intimare mening,
än att en lade sig på historia och en
på matematik. Och när ynglingaåren
kommo, lifvets härliga april, och när
frihetens maj sedan randades, så
visade sig ju, att det stora huset på den
stora planen, så fult det var, låg
betäckt af våra känslors vårblommor.
Allt var som en examensdag sist i
maj: sprittande ung sol på skolplanen,
unga människor och ljusa dräkter,
sorl, spänning, feststämning, och till
sist vårkvällens ljusa vemod öfver det
hela, öfver vår småstad vid ån med de
många skutorna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
