Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - En spelskuld. Af Louis Sonolet. Illustrerad för Varia af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gåfvo regelbundet ymniga, gyllene
skördar. Han gjorde präktiga skogshyggen.
M. de Bressoles hade det godt med
ett ord och njöt sina sköna revenyer
i ostörd nyttjanderätt eller »som en
god familjefader» efter gammalt
uttryckssätt. Han blef ej heller ofredad
i sina besittningar af revolutionärerna,
ty hela världen visste, att han var
en kopare af nationalgods, och detta
betydde efter gängse mening det
samma som ett intyg på medborgar
dygd.
Han lade sig för resten ej i
politiken, men i djupet af sin själ hyste
han ett varmt hopp om de allierade
monarkernas triumf. Den unga
republiken tycktes emellertid föga benägen
att bidraga till denna triumf. Hon
vann nu ärofulla bataljer och hade
er-öfrare i sin tjänst. Det var
isynnerhet en af dessa, som hade den
egenskapen att förarga M. de Bressoles.
Det var den där lille korsikanen
Bo-naparte, som Barras upptäckt i en
olycklig stund för rojalisternas sak.
Då Bonaperte blef förste konsul, fick
den provisoriske herren till
Cheffon-taine ett ryck af dåligt humör och
förebrådde sig själf sin overksamhet.
Han sade sig, att hans plats var i
Paris bland de stridande anhängarne
af Bourbonernas parti, och hans plikt
var att i deras leder arbeta för de
legitime härskarnes återkomst till
makten. Han tog således afsked af sin
lugna tillvaro i den svala skuggan vid
Cheffontaine och förde ej med sig till
hufvudstaden mer än som var
nödvändigt för hans dagliga behof. Ty
han skulle ansett det för ett brott att
öfverskrida räntorna af det kapital, som
nu utgjorde hans enda ressurs, men
hvilket han betraktade som anförtrott
gods och följaktligen okränkbart. Bara
tanken på, att han i så fall skulle
blifvit tvungen röra vid monseigneurs,
grefvens af Artois egendom, och
därmed på nytt göra sig till dennes
insolvente gäldenär — bara tanken
härpå kom den hederlige ädlingen
att rysa.
* *
I Paris träffade M. de Bressoles
några af sina forna vänner, bland dem
markis de Saint-Rémi och vicomte de
Lamaze. Dessa båda herrar hörde
liksom han till hofvets f. d.
»petits-maitres». De hade förr varit hans
vanliga motspelare i lansknekt, tric-trac
och creps. De voro nu lika hänförde
anhängare som han af den gamla
regimen. Det kunde man för resten
med det samma märka på snitten och
färgen af deras dräkter, deras
trekantiga hattar, deras pudrade hår och alla
de gammaldags grannlåter, hvilka de
buro som på trots. De svuro
»Ventre-Saint-Gris» samt parfymerade sig med
benzol och bergamoolja. Men dessa
voro också de enda och oskyldiga
yttringarne af deras opposition.
Ut-ledsna vid emigrationens obehag, funno
de, att »lekar och löjen» passade dem
bättre än alla konspirationer i världen.
De förde också ett muntert lif och
blefvo förträffliga ciceroner åt vännen
Bressoles. De togo honom med till
Tivoli, Palais-Royal och Theåtre
Fey-deau. De gjorde honom bekant med
en dansös vid denna teater, en viss
Giséle, hvilkens tjufpojksfysionomi satte
i eld och lågor den forne hofmannen,
som blifvit landtjunkare af
samvetsskrupler. Han glömde tvärt sin
ensliga stoicism och sina stränga
grundsatser. Intriger och komplotter — föt*
hvilkas skull han egentligen kommit
till Paris — gingo ej länge in i hans
ytliga och lätta tankegång. Steg för
steg började han återtaga sina trefliga
vanor från forna dagar.
Efter att ha stretät emot en liten tid
slutade han också med att ge efter för
sina båda vänners enträgenhet, hvilka
oupphörligen föreslogo honom ett
o-skyldigt parti creps. Slumpen gynnar
ibland dygden. B. de Bressoles vann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
