Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Adjö med dig, Anna!
— Adjö! Kom snart igen!
— Ja, kanske i morgon.
Celina Wolkanska gick efter betjänten
ut ur rummet.
Anna Petrowna tänkte på Bachruschin.
Hvad kunde han vilja? Hon visste,
att fadern fruktat honom mest, ty han
var känd för att ej rygga tillbaka för
något medel, då han ville nå ett
mål.
Maxim Jurjewitsch Bachruschin var
polismästare, och hade som sådan en
oinskränkt makt. Han hade förstått
att förskaffa sig en ledande ställning
inom zarens omgifning; han var efter
Pobjedonoszew zarens förste rådgifvare,
och hade särskildt att redogöra för de
dagliga anordningarna inom
polisväsendet. Bachruschin hade varit Plehwes
högra hand, och hade efter mordet
öfvertagit dennes roll, ehuru han ej
fått officiell fullmakt därtill.
Bachruschin förde ett grymt och godtyckligt
regemente, och sörjde för, att hvarje
sträfvande efter frihet och sanning
undertrycktes.
Och Anna Petrowna kände att han
äfven var hennes fiende, fastän hon ej
kunde förklara hvarför.
Maxim Jurjewitsch Bachruschin trädde
nu in i rummet och hälsade artigt på
Anna Petrowna.
Maxim Bachruschin var en högrest,
bredaxlad man med grofva anletsdrag,
som förrådde hans grymma karaktär.
Det tjocka, borstiga håret var
grå-sprängdt, ehuru den raka, militåriska
hållningen angaf, att han ej uppnått
femtiotalet. Hans grå, stickande ögon
kunde aldrig hålla sig stilla.
— Hvad skänker mig äran af ert
besök, Maxim Jurjewitsch? frågade
Anna Petrowna.
— För det första kommer jag för
att beklaga er förlust.
— Jag tackar er, Maxim Jurjewitsch!
Men jag önskar nu bara en sak, och
det är, mördaren skall få sitt straff.
Bachruschins ögon lyste.
— År detta er enda önskan, Anna
Petrowna?
— Ja!
— Och hvad ger ni den, som
uppfyller den?
— Allt hvad jag äger!
— Om ni år villig att ge allt, Anna
Petrowna, så anhåller jag om er hand.
Blif min, ty mördaren år i mitt
våld!
Vid dessa ord betäcktes Anna
Pe-trownas anlete af en dödlig blekhet.
Hon hade aldrig tänkt sig en dylik
anhållan möjlig, och hans ord träffade
henne likt ett knytnäfsslag i ansiktet.
— Jag förstår er ej! stammade hon,
utom sig af öfverraskning och
förskräckelse.
Bachruschin närmade sig och grep
henne i armen. Han var henne nu så
nära, att hon kände hans andedräkt.
— Ni måste bli min, Anna Petrowna!
hväste han.
— Min herre, ni glömmer ei!
— Ni sade ju själf, att ni skulle ge
allt åt den, som öfverlämnade mördaren
åt rättvisan.
— Ja. Men då måste ni också
uppfylla villkoren.
— Dessa äro redan uppfyllda!
— Uppfyllda! Är det möjligt?
— Ja. Mördaren skter i Peter
Pauls-fästningens hvalf, och därifrån slipper
ingen ut.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
