Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Görel Wide. Af Alfhild Bratt-Kylberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— allt. Jag kände blott, att jag velat
lyfta dig upp på mina armar och bära
dig tillbaka dit, hvarifrån jag kommit,
för att samman med dig lefva i
skogarnas ursprunglighet och lyssna till
världshafvens stormar.
Ty människan i gemen har så ringa
kraf på det vidunderliga i lifvet. Hon
har nog af en pol och en ynklig parodi
på ett lif. Du ville lycka —.
Du var som en Sipo Matador, som
ville uppåt mot ljus och salighet —.
Mins du, att vi läste om detta i
Nie-tzsche?
Törhända var jag det trädet, som
kunde stödt den och omkring hvilken
den lugnt kunde slingrat sina armar —.
Kanhända. Erik har skrifvit ett bref
till mig! Förtviflad berättar han, att
du brutit med honom. Han säger, att
du sagt honom, att du älskar en annan.
Han anklagar mig. Görel, han
anklagar mig! Men du vet, att jag ej
var en Judas mot min vän och bror!
Du vet, att jag aldrig sagt ett ord af
kärlek till dig, att jag aldrig en gång
strukit med min hand öfver ditt ljusa
hår, att jag for utan ett ord till dig!
Hvad det har kostat mig vet endast
den, som kämpat på lif och död.
Mins du Görel, då jag gick. Du
satt ensam framme vid fönstret. Du
såg ut därigenom. Ej händelsevis kom
jag genom rummet. Aftonsolen sken in
och klockan ringde som första gången.
Erinrar du dig, att du utan att vända
dig mot mig frågade: ’hvart går du
Ronald?’ Kommer du ihåg, att jag
svarade: ’bort på en stund Görel!’
Och jag gick mot dörren. När jag
därifrån kallade på dig och du vände
dina ögon mot mig, då — sade jag
dig farväl för lifvet.
Var det aftonsolen, som kom ditt
ansikte att skina emot mig liksom
för-klaradt eller — var det sant —.
Det tyckes mig, som hade jag
träffats af ett åskslag. Jag kunde ej slita
mina ögon ifrån dig.
Jag ville då kastat mig ner för dina
fötter och tackat och välsignat dig,
Görel Wide.
Men jag var som förstenad och i
mina öron ringde det: ’den du älskar
är din egen brors!’
Och jag blef hård och hänsynslös
både mot dig och mig själf. Det
gällde att skydda oss båda! Förlåt
mig Görel — jag ville ej rusa fram
som andra —.
Ty icke sant Görel, du och jag, vi
två skulle ej kunnat gå öfver en annans
hjärta, lika litet som vi förmått älska
hvarandra på bekostnad af vår heder
Jag tror vi skulle hatat hvarandra —.
Jag ville minnas dig, som den du
är och jag — ja, jag gick bort från
min lifslycka för att om möjligt
försona, det jag kunde ha brutit.
Du Görel höre dock, hur det ljuder
till dig i lifvet — i döden och i
evigheters evighet: jag älskar dig...
Ronald.»
Görel Wide såg upp. Något vekt
drömmande gled öfver hennes ansikte.
Hur kunde han tro, att hon kunde
lefva utan honom. Hon måste leta
rätt på honom.
Bort mot framtidslandet i vester
skulle hon gå. Hon skulle vandra tills
hon fann honom! Söka — söka —.
Rätt som hon så satt i sina tankar
var det som allt omkring henne sjönk
och försvann. Hon gick utmed vägarna.
Det var ej att undra på den stora
tröttheten, som smög sig öfver henne.
Här fanns han ej! Där ej häller!
Skulle hon dö och aldrig finna
honom? Aldrig! Vid den tanken steg det
upp en så stor ångest inom henne,
att hon skalf. Den bredde ut sig som
mörkret gör på hafvet tills den till sist
släckt allt ljus öfver holmar och skär
och ensam härskar ofvan djupet. Skulle
man kanske finna henne liflös ute på
någon enslig mosse! Ingen skulle veta,
hvem hon var. Människorna skulle
undra! Man skulle fråga byamännen!
Men de skulle ej ha något svar att ge!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
