Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjärnornas rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rymden finnas icke raka banor, alla äro krökta,
tack vare att själva rymden är krökt.
Världsrymden är icke att fatta som en sfär, ty
en sfär, som t. ex. jordklotet, har ju en yttre
gräns i sin yta. Nej, man måste jämföra den med
själva jordytan, ehuru den måste fattas i flera än
två dimensioner. Relativitetsteorien förutsätter
fyra dimensioner för varje enhet i rymden:
längden, bredden, höjden — de tre vanliga — och
därtill som fjärde dimension tiden. Detta är
naturligtvis en matematisk konstruktion, en
arbetsteori, som det skulle föra för långt att här närmare
förklara, men den har visat sig utomordentligt
värdefull för forskningen och givit förklaring till
många företeelser, som förr voro lika många
gåtor.
Men den där föreställningen, att rymden vore
jämförlig med jordytan, medför i alla fall vissa
svårigheter. Ty hur stor den än vore, skulle man
till sist komma dithän, att varje himlakropp
återvände till den plats, varifrån den utgått. Det
bleve en meningslös "världen-runt-resa" utan
början, utan mening och utan mål.
Så enkelt är det dock icke. För Einstein är
rymdens storlek bestämd av materien. Så långt det
finns materia, finns det rymd. Där materia icke
finns, finns ej heller någon rymd. När stjärnor
och nebulosor rusa bort ifrån oss, ut i rymden,
betyder detta, att hela rymden växer. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
