Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skolmamsellens första dag.
nutidens fördärvade släkte. — Den pojken har en sådan gruvligt
simpel smak, fröken Shirley. När han föddes, ville jag kalla ho-
nom Saint Clair — det låter ju mycket aristokratiskt, inte sant?
Men hans far envisades med, att han skulle heta Jacob efter sin
farbror. Jag gav efter, därför att farbror Jacob var en rik gam-
mal ungkarl. Men vad tycker ni, fröken Shirley? När vår oskyl-
dige gosse var fem år gammal, gick farbror Jacob faktiskt och
gifte sig, och nu har han tre egna pojkar. Har ni någonsin hört
maken till otacksamhet? I samma stund, som bjudningskortet till
bröllopet kom tj.ll huset — han hade panna att skicka oss bjud-
ningskort, fröken Shirley — sade jag: »nej tack, hädanefter är det
slut med Jacob.» Från den dagen har jag kallat min son Saint
Clair, och Saint Clair ska han heta. Hans far framhärdar nu i att
källa honom Jacob, och gossen själv har en alldeles obegriplig
förkärlek för detta simpla namn. Men Saint Clair heter han, och
det ska han få heta till döddagar. Det är ni ju så god och kom-
mer ihåg, fröken Shirley? Tack! Jag sade Clarice Almira, att jag
var säker på, att det bara var ett missförstånd, som nog skulle rät-
tas genom en upplysning. Alltså, Donnéll med tonen på sista sta-
velsen och Saint Clair — på inga villkor Jacob. Det kommer
ni ju ihåg! Tack så mycket.
När fru H. B. Donnéll hade frasat sin väg, låste Anne skol-
husets dörr och gick hem. Nedanför backen fann hon Paul Ir-
ving invid Björkstigen. Han räckte henne en bukett av de små söta
vilda orkidéer, som barnen i Avonlea kalla »ängsliljor.»
— Var så god, fröken! Jag hittade de här på herr Wrights
mosse, sade han förläget, och jag gick tillbaka för att bjuda dem
åt fröken . . . Jag tänkte ni kanske kunde tycka om dem, och så
— han lyfte sina stora, vackra ögon mot henne — tycker jag så
mycket om fröken.
— Tack, liten vän! sade Anne och tog emot de doftande
stänglarna.
Som om den lille gossens vänliga ord hade varit en kraftig be-
svärjelse — så veko modlöshet och trötthet ur hennes sinne, och
hoppet vällde fram i hennes hjärta som en klar springbrunn.
Med lätta steg fortsatte hon framåt Björkstigen, och orkidéernas
milda doft kringsvävade henne som en välsignelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
