Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eröfringen af Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den tro, att Gustaf hos sig hade en större styrka än
den verkligen befintliga, vågade ärkebiskopen ej företaga
något anfall med samlad makt, utan beslöt att med
oförrättadt ärende draga sig tillbaka till Stockholm. Gustaf fick
sålunda tid på sig att uppbåda tillräckligt manskap från
Lagunda, Håbo och Bro härader. Lars Olafsson anordnade
ett bakhåll vid Lindesunds kvarnar, där den tillbakatågande
fienden skulle draga förbi. Men den vaksamme Staffan
Henriksson, som noga gaf akt på hvad han i nejden såg,
upptäckte här kvarlefvorna af ett slaktadt kreatur. Han drog
däraf misstankar och varskodde ärkebiskopen, som därför tog
en annan väg till Stockholm. Men sin förföljare kunde han
ändå icke undgå.
Lars Olofsson var besluten att icke låta Gustaf Trolle
så lätt undkomma. Han satte med all hast efter den flyende
och föll honom med stor häftighet i ryggen. Det uppkom
nu ett blodigt handgemäng, hvarunder Gustaf Trolle ansträngde
sig på det högsta för att tillbakakasta angreppet. Men den
stridslystne Lars Olofsson, som genom sitt eget föredöme
lifvade sina krigares mod, lät sig ej afvisa. Själf midt inne i
stridsvimlet blef han varse ärkebiskopen. Han rände då med
sådan ifver sitt spjut efter denne, att han själf föll framstupa
öfver hästhalsen; men det afslungade spjutet träffade ej Trolle,
utan sårade den man, som red denne närmast. Med stor förlust
måste Trolle ur denna strid söka sin räddning i flykten till
Stockholm. Sitt forna ärkebiskopssäte Uppsala återsåg han ej mera.
Hos regeringsherrarne i Stockholm blef Trolle ingalunda
välkommen. De förebrådde honom bittert, att han låtit Gustaf
Eriksson undkomma, oaktadt han hade denne så godt som i
sina händer. Det blef i stället nu Gustaf, som beredde sig
att antaga mot Stockholm. Han gjorde allt för att uppelda
sina krigare och hålla dem vid godt mod. Då penningar tröto,
använde han sin enskilda egendom, och lät mynta sitt ärfda
silfver. Af bytet behöll han sällan något för egen räkning.
För att föregå med exempel, lade han själf handen vid de
svåraste arbeten, och hade stor omsorg att anskaffa alla
förnödenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
