Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vegas färd 1878-79 - 10. Lorensön och hennes invånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lorensön, som på infödingarnes språk kallas Engnä, är
belägen mellan 63° oeh 63° 47’ n. br. samt 169° och 171°
vid Norton Sound, de äro af medelmåttig höjd, hafva en stark
kropps-bygnad och ett friskt utseende. Deras kläder, som utgöras af hudar,
äro i hög grad orenliga. Min aleut, som vistats flere år på halfön Alaska,
påstår, att der är föga skilnad mellan dessa båda folk såväl med
afseende på språket som allt öfrigt. Vi sågo här åtskilliga europeiska
artiklar af jern och koppar; hvarje öbo var beväpnad med en alnslång knif
och bar som prydnader stora blå och hvita glasperlor.
»Medan naturforskarne voro stadda på en utflykt i bergen,
underhöll jag mig med mina nyförvärfvade bekanta. Så snart de fingo veta,
att jag var befälhafvaren, inbjödo de mig i sina tält. Der utbreddes på
golfvet en smutsig hud, på hvilken jag måste taga plats, och derefter
framträdde den ene efter den andre till mig, omfamnade mig, skubbade
sin näsa kraftigt mot min och slutade sina ömhetsbetygelser med att
spotta sig i händerna och dermed fara öfver mitt ansigte. Ehuru dessa
vänskapsbetygelser behagade mig i alldeles ingen mån, måste jag
tålmodigt fördraga allt; för att åtminstone en smula freda mig för
yttringarna af deras ömhet, utdelade jag några tobaksblad, som de mottogo
under synbar tillfredsställelse, men strax voro de åter färdiga med sina
smekningar. Hastigt framtog jag nu knifvar, saxar och perlor, och medan
jag utdelade något häraf, förmådde jag verkligen att alleda ett nytt
angrepp mot min person. Men en ännu större pina väntade mig, då de
derefter, för att också kroppsligt vederqvicka mig, framsläpade ett trätråg
med hvalspäck (alla nordiska kastboars stora delikatess), och jag måste,
ehuru äcklig och ohelsosam denna näring än är för en europés mage,
tappert gripa verket an. Detta jämte några skänker, som jag sedermera
utdelade, beseglade vårt vänskapliga förhållande. Min värd, som var
tältets egare och antagligen också höfding för sina närvarande landsmän,
anordnade efter måltidens slut en dans: en af infödingarna trädde fram,
utförde allehanda lustiga rörelser med hela kroppen, utan att derunder
röra sig ur fläcken, och gjorde de rysligaste grimaser; de öfriga sjöngo
samtidigt en sång, som bestod af blott två toner, ibland kraftigare, ibland
svagare, och takten slogs på en liten tamburin. Sedan jag på detta sätt
underhållit mig med mina vänner ett par timmar, företog jag en liten
promenad inåt ön, men måste snart återvända för dimmas skull. Jag
fruktade, att denna kunde komma att taga öfverhand, innan vi nådde
vårt fartyg, och måste för den skull lemna ön hastigare än vi skulle
hafva gjort, om himmeln varit klar. Vildarne tycktes vara bedröfvade
öfver vår affärd och löfvade att besöka oss om bord. —––––––-Öboarnas
vapen, som brukas mera till jagt än krig, utgöras af bågar, pilar och
lansar; två af de sistnämnda funno vi försedda med vät arbctadt stål;
dessa liksom deras öfriga europeiska artiklar erhålla de, såsom vi seder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
