Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 169 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningens uppkomst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Av MARTIN P:N NILSSON

PROFESSOR I KLASSISK FORNKUNSKAP OCH ANTIKENS HISTORIA VID LUNDS UNIVERSITET

PENNINGEN är den sist upptäckta av de tre grundpelare, som uppbära allt
mänskligt kulturliv och för det äro av mycket väsentligare betydelse än alla tekniska
uppfinningar, så glänsande de än må vara. Jag menar tidräkningen, skriften och
penningen. Tideräkningen, som jag behandlat i ett tidigare nummer av denna tidskrift,
bringar ordning i händelsernas skiftande mångfald, i det den giver människan ett
medel att orientera sig i det som har varit och som kan beräknas skola inträffa.
Skriften,till vilken jag kanske återkommer senare, är en förlängning av det mänskliga
ordet och minnet, liksom man sagt, att verktyget är en förlängning av handen.
Penningen slutligen är värdemätaren, den likare på vilken allt återföres, som har
värde för människan, det må vara det torftigaste materiella ting
eller en produkt av genialt andligt arbete.

Det är sant att måttstocken för vardet funktionerar mycket illa, alldeles
särskilt då det gäller andliga värden. Men svårigheten ligger här icke i måttstocken,
utan i värdena. Ty andliga värden kunna i själva verket ej mätas med en materiell
måttstock.

Det fanns en tid, då man icke hade någon värdemätare, den primitiva byteshandelns
tid. När man bytte två föremål, uppskattades deras värde på måfå efter det
tillfälliga behovet och ögonens begärelse. Vittne nog äro de futtiga glaspärlor, för
vilka smarta européer tillbytt sig värdefulla produkter och landområden av vilda
folk. Det gick, som när man mäter avstånd efter ögonmått, än si, än så, än
mycket för mycket än mycket för litet, sällan någorlunda rätt.

FIG. l - BRONSTACKA FRÅN FAISTOS PÅ KRETA

Det kan i primitiva förhållanden inträffa, att en särskild vara
blir så allmän och kurant, att alla andra jämföras med den. Det uppstår en
naturlig värdemätare, penningens förelöpare. Villkoret är, att varan finnes i
tillräcklig myckenhet, men också att man inte kan få för mycket av den och vidare
att den ej är utsatt för förstöring. Ty det ligger i en värdemätares natur, att den
skall vara konstant, åtminstone i möjligaste mån, d. v. s. den måste kunna
gömmas, lagras utan att förlora i värde. T. ex. frukter, som lätt
skämmas, duga därför ej till värdemätare, om de än ha
aldrig så stor betydelse för livsuppehället.
Ej heller är den värdemätare konstant, av vilken man kan få mycket. Ett 10-öres
frimärke t. ex. är värt 10 öre och tages av vem som helst för 10 öre, men en
million placerad i obrukade 10-öresfrimärken vore ingen million, ty för flesta
frimärkena kunde ägaren ej finna bruk eller avsättning, de vore värdelösa på grund av
mängden.

Det bekantaste exemplet på en naturlig värdemätare härstammar från vår
folkstams barndom. Nötboskapen gåvo arierna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>