Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
VETENSKAPEN OCH LIVET
pjG. 6 - DEN kivOTFORMIGA
STJÄRNHOPEN I "JAKTHUNDARNA".
har sönderdelat dem); den newtonska
lagens giltighet (den fordrar enligt
Einsitein en korrektionsterm, som beror
av ljusets hastighet). Astronomien
måste också i sin tur vänja sig vid den
paradoxala ide, som alltid förvånade
H. Poincaré när jag talade vid (honom
om densamma, nämligen att världarnas
byggnad icke beror av gravitationen.
Vi måste förklara denna paradox.
Gravitationen kan i början vara
overksam eller latent. När två mycket
vidsträckta nebulosastjärnor träffa
varandra i rymden, ligga deras
gravitationscentra mycket långt från stötytorna;
deras ömsesidiga attraktion förmår
blott giva dem en minimal hastigthet,
några kilometer pr sekund, medan
stötens relativa hastighet kan uppgå till
2.000 kilometer; då är gravitationen
overksam, eller en svag störande kraft
bland de dispersiva krafter, som uppstå
vid den kosmiska stöten. Det kan ock-
så inträffa att attraktionen konstant
hålles i jämvikt mot centrifugalkraften
längs vissa kosmiska banor.
Jag sökte sålunda empiriskt nya
lagar för solsystemet i stället för de
newtonska och keplerska som baseras på
gravitationen. Jag fann två sådana:
lagen om planeternas och månarnas
avstånd från deras centralstjärna och
lagen om planeternas rotationer kring sina
axlar. Medan jag sökte den
matematiska förklaringen på dessa lagar, fann
jag den nya kosmogoniska teorien: det
måste finnas två kroppar som giva
upphov till varje stjärna i vårt system;
när desas kroppar mötas i
nebulosatill-stånd böra de alstra virvlar, såsom
redan Cartesius hade antagit. Hela den
nya kosmogoniska teorien inrymmes i
följande sats:
Alla stjärnor och stjärnsystem hava
uppstått av en stöt mellan en roterande
gassfär S (fig. 13) och en rörlig
nebulösa N, i vilken kärnan S tränger in.
I brist på matematiska beviis, som
skulle bli alltför komplicerade, skola
vi. här omtala vad beräkningarna visat
och hur man kan åstadkomma
liknande fysiska fenomen i våra laboratorier.
i° Vibrationer eller pulseringar i ett
gasklot. - Vi framställa av Plateaus
vätska (bestående av vatten, tvål och
glycerin) en stor såpbubbla S, (fig. 11)
FIG. 7. - SCHEMA ÖVER EN
SPIRALNEBU-LOSAS BILDNING GENOM EN ROTERANDE
KÄRNAS S STÖT MOT NEBULOSAMATERIEN
Vid stöten uppstå två strömmar, som gå ut
ra-diellt och vilka under den fortsatta rotationsrörelsen
giva upphov till spiralerna S, S’ S2 SV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
