- Project Runeberg -  Vetenskapen och livet / Årgång VI: 1921 /
73

(1918-1922)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄRLDARNAS URSPRUNG

73

och blåsa under den för att giva
den en rörelse; vi se hur den
omväxlande tillplattas vid
ekvatorn (E1 EJ och vid polerna
(P1 P2): Om man kunde blåsa
tillräckligt starkt utan att
förstöra den skulle man se
ekva-torialmaterien slungas ut i E± E2
i form av ringar från bubblan.
Då bubblans pulseringar äro
periodiska liksom alla vibrationer
bli lägena S± S2 för de
ekvato-riella ansvällningarna belägna
på lika avstånd i pilens riktning

O^ Jo.

Låt oss jämföra detta försök
med figur 9, som schematiskt
återgiver bildningen av ett
ursprungligt solsystem. Gassfären
eller protosolen, med en radie
sextio två gånger större än vår
nuvarande sols, stöter samman
med nebulosan N i en punkt
belägen 280 från polen i
apex-rikt-ningen* mot stjärnan Vega.

Protosolen råkar i pulsering och vid-

FIG- 8- - spiralnebulosan i fiskarna.

har särskilt markerat de . periodiska kondensationerna,
om sannolikt äro stjärnhopar och ligga i spiraler.

*) A p e x är den punkt på himlen, mot vilken
solsystemet rör sig genom rymden.

Apex Vega

Satur

FIG. 9. - SCHEMA ÖVER BILDNINGEN AV

ETT PLANETSYSTEM GENOM EN PROTO-

SOLS STÖT MOT DEN URSPRUNGLIGA

NEBULOSAN.

Vid stöten kommer solkärnan i vibrationer och
lösgör i 1, 2, och 3 de virvlande planethöljena. Genom
nebulosans hastighet i riktningen V sammanvecklas
varje hölje till en planet vars axel avviker så
mycket mera från apex-riktningen ju längre bort
den befinner sig från solens S centrum.

gar sig vid ekvatorn i 1. 2, 3. . . Om
pulseringen är tillräckligt stark lösgöra
sig planetiska massor från ekvatorn och
biilda i nebulosan trattfontniga höljen,
som rikta sig mot den ursprungliga
ek-liptikan EE. Vart och ett av dessa
höljen blir virvelyta, emedan varje
molekyl samtidigt beskriver en spiral kring
,anus linjen 1 S och flyttar sig framåt.

2° Rörelsen hos en gasformig yta i
ett motståndsgivande medium. -

Även här kunna vi göra ett enkelt
försök. I en låda AB släppa vi in
tobaksrök. Vi lägga hastigt på locket CC
som är försett med ett runt hål O (fig.
12) av tio centimeters diameter. Vi
släppa så ut i luften stora rökringar,
som utvidga sig i samma mån som de
skrida framåt från O till M. Man kan
bevisa att kurvan MM är en
logaritmkurva. De kurvor som bilda de
skenbara konturerna på planetmassorna (fig.
9) äro likaledes logaritmkurvor.
Därav följer att vi kunna beräkna, på vilket
avstånd planetmassorna voro från
solen, då de uppnådde den ursprungliga
ekliptikan EE. Den teoretiska lagen,
som finnes på detta sätt, bekräftas syn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:32:25 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vetlivet/1921/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free