Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IDISSLANDE FISKAR
Så långt tillbaka som i fjärde
århundradet före Kristus omtalar
Aristo-teles som ett egendomligt faktum, att
papegojfisken måste räknas till de
idisslande djuren. Samma sak omtalas
också av Plinius i hans Naturalhistoria.
Båda dessa författare avsågo tydligen
Scarus cretensis, som förekommer
rikligt i östra delarna av Medelhavet.
Länge betraktade man dock detta
påstående som en fabel liksom så många
andra av antikens upptäckter.
En tysk författare Dr Fritz Reutner
har beskrivit den märkvärdiga fisken
i Kosmos, varifrån vi låna några
uppgifter.
Papegojfiskens näbbformiga käkar
äro försedda med skarpa tänder, som
icke blott sitta fast vid käken utan
också äro stadigt förbundna med varandra.
Hos en del arter kan man tydligt
urskilja varje tand, men hos andra, såsom
hos Scarus och Pseudo-Scarus, hava
tänderna sammansmält, så att <Je bilda
liksom en kant utmed käken.
Med denna näbbformiga käke kan
fisken endast bita av födan men icke
krossa den, eftersom käkarna icke
kunna röras på annat sätt än öppnas och
slutas. Men fiskens nedre strupben
äro formade till en oregelbunden platta
betäckt med tänder av en särskild form.
Den tandade plattan skjuter upp över
de omgivande slemhinnorna. Strupens
övre mycket kraftiga ben äro fastade
så att de kunna röra sig fram och
tillbaka i grunda skålar i skallens bas, och
följaktligen kunna de åstadkomma en
malningsrörelse. Dessa ben bära tre
rader tänder som motsvara
tandplattorna på de lägre käkbenen, och genom att
röra dessa övre plattor mot de undre
mal fisken sönder växtdelarna, som
utgöra hans föda.
Papegojfisken har kindpåsar, och
ingången till dessa ligger tätt invid
strupens nedre tandplattor. Omedelbart
bakom malningsplattorna blir käkhålan
trängre och mynnar ut i den relativt
trånga strupen. Ett faktum är att inne-
hållet i papegojfiskens mage är så
fin-malet, att det bildar ett slags soppa, vars
sammansättning är mycket svår att av-
göra även i mikroskopet, så fina äro
beståndsdelarna.
Innehållet i påsarna, d. v. s. fiskens
föda, består i huvudsak av alger, men
även av avbitna polyper och toppar av
kiselhaltiga svampar samt fragment av
koraller. Även i påsarna är innehållet
fint skuret, men icke på långt när så
fint som i magen. Ett faktum är att
denna fisk verkligen idisslar. De skarpa
käkarna verka som en sax, och fisken
simmar omkring och biter av från
korallreven, i vilkas närhet den håller till,
små bitar av vad den kan finna
lämpligt till föda. Genom sammandragning
av musklerna i slemmembranen tvingas
bitarna ned i påsarna. När sedan fisken
så att säga betat tillräckligt på
alg-ängarna uppsöker den en lugnare plats för
att smälta maten i ro, och härvid drar
den ihop kindpåsarna så att födan på
nytt tvingas upp i munhålan, där den i
lugn och ro males fint, alldeles som hos
nötboskapen. Den uppstötta födan
förvandlas till en flytande välling under
idisslandet. När fisken får vara i ro
kan man lätt iakttaga idisslingsrörelsen
hos den, och det var utan tvivel denna
iakttagelse, som ledde de gamla
forskarna att uppställa jämförelsen mellan
idisslande fiskar och idisslande boskap.
Papegojfisken har varit känd och
beundrad sedan äldsta tider på grund av
dess präktiga färger, som man lätt kan
iakttaga i ett akvarium där han hålles.
Färgerna blekna emellertid snart, när
man tager upp honom ur vattnet. Den är
också känd för sitt fina kött och
Plinius anser den som den största av alla
läckerheter. Därför lät kejsar Claudius
också införa den från Medelhavets östra
delar, där den förekommer rikligt, till
Italiens västkust, och han tillhöll alla
som fiskade där att under fem år kasta
tillbaka alla uppfångade papegojfiskar
i sjön. Efter dessa fem år hade den
anpassat sig för sin nya uppehållsort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
