Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
VETENSKAPEN OCH LIVET
FIG. 21. - STJÄRNSKOTT MED IJUS-
FlyUKTUATIONER I SYNFÄLTET PÄ ETT
TELESKOP UNDER FOTOGRAFERING AV
NEBULOSAN I SVANEN
tighet varit över 2,36 kilometer, sluppit
ut ur månens attraktion och sålunda
bildat satelliter till jorden eller de övriga
planeterna som rotera kring solen.
Sålunda har jorden liksom Venus och
Mars under gångna tider mottagit
meteorbudskap från månen. Men detta
förklarar icke meteorerna med
hyperbo-lisk eller retrograd bana. Månen är
emellertid icke den enda stora satelliten
i solsystemet: Triton, Neptunus’
satellit, och Titania, Uranus’ satellit, kunna
till storleken jämföras med månen och
kunna mycket väl hava haft sina
vulkaner. När man gör samma beräkning
för dessa satelliter som för månen
finner man att projektilerna från deras vul-
kaner slungas ut i rymden i banor, som
allt efter omständigheterna kunna vara
retrograda eller hyperboliska.
Enbart genom vulkänkrafter kan
sålunda en del fast material komma
mycket långt bort ifrån för att göra oss
besök i form av meteorer och även
komma ut ur solens attraktionsområde och
dragas in i avlägsnare stjärnors
attraktion. Vi söka att förklara detta faktum
som för oss är oväsentligt, då det så
sällan händer att en meteor störtar ned,
men vi finna här något som är av
största betydelse för naturfilosofien,
nämligen att ett utbyte av fast materia kan
äga rum mellan stjärnsystemen, vilka
över de ofantliga siderala vidderna
sända varandra geologiska budskap som
materiellt visa vad spektroskopet redan
avslöjat nämligen enheten i st järn
världens kemiska sammansättning.
Men om den mekaniska teorien för
meteorernas ursprung förefaller
tillfredsställande måste aeroliternas fysiska
och kemiska natur överensstämma med
deras vulkaniska ursprung. Man kan
tvivla på detta om man med Meunier
antar, att meteorerna aldrig varit
smälta; men vulkanism kan framkallas av
vattenångor vid 500 eller 600 grader, vid
vilken temperatur lavorna icke äro
smälta (1.000 till 1.100 grader).
Aero-literna hava alltid stor täthet (3 till 8)
och utgöra verkliga geologiska
provstycken rika på järn, nickel, kisel, men
aldrig innehållande sedimentära
bergarter. De måste sålunda hava kommit ur
en fast skorpa som icke är täckt med
vatten eller någon atmosfär som kan
giva vatten. Det är just fallet med
satelliterna. En annan egendomlighet med
meteoriterna är att de trots sin likhet
med trakyt och peridot icke alls äro
radioaktiva i likhet med sagda jordiska
bergarter. De kunna alltså icke
härstamma från jord- eller månvulkaner,
och som de radioaktiva kropparna hava
mycket hög atomvikt måste de hava
blivit koncentrerade i centrum av
solsystemet, men icke finnas på sådana planeter
som Neptunus och Uranus eller deras
satelliter. Även detta bekräftar vårt an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
