Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
VETENSKAPEN OCH LIVET
4i, 42, 43, 44 betyder alltså de fyra
banor, vilkas storaxlar äro lika med den
4 :de cirkelbanans diameter. 44 är i
själva verket denna cirkelbana själv,
43, 42, 4X äro ellipsbanor, av vilka
43 har den minsta och 4t den största
ex-centriciteten. Fig. 4 visar de mot de
minsta kvanttalen svarande bantyperna
och dessas symboler.
Figur 4.
Uppkomsten av finstruktur hos
spek-trallinjerna förklaras nu enligt
Sommerfeld på följande sätt. Om vi t. ex.
betrakta linjen H , så försiggå
övergångar av elektronen icke endast från
ellipsbanan 33 till cirkelbanan 22, utan det
förekommer även sådana från
ellipsbanorna 32 och 3-l till slutbanan 22 varvid, på
grund av den ovan omtalade fö
Underligheten hos massan, ellipsbanornas 32
och 3-l energier äro något olika. Att de
enskilda linjerna i denna grupp ligga så
nära varandra, att de praktiskt taget
alltid iakttagas som en enda linje, kan
matematiskt lätt förklaras: De tre banorna
n=3 ha energier, som skilja sig mycket
litet från varandra, och samma är
förhållandet för de två banorna n=2. Men
enligt frekvensbetingelsen (2) äro de
enskilda linjernas svängningstal
proportionella mot de utstrålade energidifferen-
serna; de genom övergångarna 33—22
och 32—22 uppkomna linjerna komma
alltså att ha mycket nära samma
svängningstal, följaktligen även våglängd, och
ligga alltså i spektret mycket nära
varandra.
A priori äro nu 6 slag av övergångar
tänkbara, vid vilka elektronen hoppar
över från en trekvantig till en tvåkvantig
bana, nämligen de 6 kombinationerna
^__9 ^__2 ^__2 ^2^2
1__9
1 x’
Man borde alltså vänta att linjen H
vid tillräckligt stor spektroskopisk
upplösning skulle uppträda som en sextett,
d. v. s. en grupp av 6 mycket nära
varandra liggande linjer (linjen H som en
oktett, etc). I verkligheten består H
emellertid endast av 3 tätt liggande
komponenter, är således en triplett. Även för
de andra linjerna är antalet faktiskt
för-, handenvarande komponenter alltid
mindre än antalet tänkbara kombinationer
mellan ifrågavarande begynnelse- och
slutbanor. Detta tyckes vid första
påseendet tala mot teoriens riktighet. Men
här, som alltid, visar sig mästaren vid
övervinnandet av svårigheterna; Bohr
lyckades icke endast lösa denna skenbara
motsägelse, utan gjorde även därvid en
teoretisk upptäckt av oerhörd räckvidd.
Just den princip, han använde vid
uppklarandet av denna motsägelse, blev
nämligen i hans händer en ledtråd vid
forskandet efter andra elements
atombyggnad och kanske t. o. m. för lösandet av
periodiska systemets gåta
överhuvudtaget.
Sagda princip, av Bohr kallad
korrespondensprincipen, är visserligen en
ganska dunkel, man kunde nästan säga
mystisk regel, som icke låter sig formu:
lera lika klart och strängt som t. ex.
mekanikens principer. Den har emellertid i
sina tillämpningar visat sig vara
utomordentligt fruktbar. Man får det intrycket
att korrespondensprincipen är ett
provisoriskt, ännu ganska ofullkomligt uttryck
för de obekanta lagar, som behärska de
intraatomära processerna; trots sin
ofullkomliga formulering tillåter den oss dock
att redan nu draga viktiga slutsatser an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
