Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATOMBYGGNAD OCH VALENSTEORI
287
gående atombyggnaden. Vi skola här
icke på något vis göra ett f. ö. hopplöst
försök att utan hjälp av matematik
förklara korrespondensprincipens hela
innehåll, utan skola endast antyda, ur vilka
betraktelser den uppstått och till vilka
konsekvenser den leder.
Kvantteorien och den klassiska
elektrodynamiken skilja sig väsentligen däri,
att en strålande atom enligt den senare
kan utsända godtyckligt små
energimängder, men enligt den förra endast
heltaliga mångfalder av ett
minimaikvan-tum hv. Å ena sidan ha vi alltså
kontinuerlig emission av strålning, å den
andra diskontinuerlig. Men liksom en
trappa så småningom övergår till ett
lutande plan, om trappstegen göras
mindre och mindre, kommer också
skillnaden mellan "kvant-" och kontinuerlig
strålning att praktiskt taget försvinna,
när man gör de enskilda "trappstegen"
(nämligen energikvänta hv ) mindre och
mindre. Nu är h en konstant (som för
övrigt har ett utomordentligt litet
numeriskt värde), och v är ifrågavarande
strålnings svängningstal; det är omvänt
proportionellt mot våglängden. För
strålningstyper med relativt små
svängningstal (t. ex. värmestrålar eller den trådlösa
telegrafiens elektriska vågor) blir alltså
skillnaden mellan den av kvantteorien
fordrade diskontinuerliga emissionen och
den klassiska elektrodynamikens
kontinuerliga emission allt mindre och
mindre. Med andra ord: Kvantteoriens
lagar måste för gränsfallet mycket
långsamma svängningar assymptotiskt
övergå i den klassiska elektrodynamikens.
Det var fullföljandet av just denna
tankegång, som satte Bohr i stånd att 1913
så formulera betingelserna för de
stationära banornas storlek och energi att,
som vi visat i noten sid. 284, de av hans
frekvensbetingelse fordrade
svängningstalen hos väteserierna exakt
överensstämma med de experimentellt funna.
Längre fram upptäckte han emellertid en
ytterst märkvärdig lagbundenhet: För
hastiga svängningar avvika visserligen
kvantteoriens resultat märkbart från den
klassiska teoriens, men trots detta
förefinnes en viss analogi, en viss korrespon-
dens mellan de processer, som äro att
vänta enligt den nya och enligt den
gamla teorien. För att klargöra detta, må
erinras om ett begrepp från akustiken, som
troligen är bekant för varje
elernentar-bildad och säkert är det för varje
musiker. Om män genom anslag eller
strykning sätter en sträng i svängningar, så
kommer den icke endast att utsända sin
grundton, utan även s. k. "övertoner",
d. v. s. sådana toner, vilkas svängningstal
äro heltaliga mångfalder av grundtonens.
(Övertonerna till C äro: c, g, c, e, g,
etc). Vid olika instrument äro de
relativa intensiteterna av dessa övertoner
olika, vilket som bekant är orsaken till
skillnaden mellan instrumentens
klangfärg. På grund av skillnaden i
förhållandet av övertonernas c, g, c, e, g,...
intensitet kunna vi tydligt skilja mellan
ett C från ett stråkinstrument, ett piano
eller ett blåsinstrument.
Den klassiska teorien för de elektriska
svängningarna (vilken ju i formellt
hänseende har stor likhet med teorien för
materiella kroppars svängningar) lär nu
följande: En elektron, som med
konstant hastighet genomlöper en
cirkelbana, emitterar endast en enda
svängning, och denna har en frekvens, som
motsvarar omloppstalet to. Akustiskt
talat utsänder den alltså en ren
(övertons-fri) ton, ungefär som en stämgaffel. Om
den emellertid genomlöper en ellipsbana
eller en annan periodisk bana, tillkomma
till grundsvängningen a) även
översvängningarna 2w} 3w, etc. och dessa
översvängningars intensiteter bero av banans
form; de äro t. ex. annorlunda vid
långsträckta ellipser än vid ellipser med liten
excentricitet (alldeles som klangfärgen i
den akustiska motsvarigheten beror av
instrumentets konstruktion). Särskilt
viktigt är, att en del av dessa övertoner
kunna helt falla bort vid vissa banformer
— vid cirkelbanan t. ex. falla de ju alla
bort.
Enligt kvantteorien förhåller det sig
visserligen på helt annat sätt; vid
genomlöpandet av stationära banor — de
må vara cirklar eller ellipser — utstrålas
överhuvudtaget ingenting, utan endast
vid övergång mellan två stationära ba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
