Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 VID HEMMETS HÄRD.
Guds rike, vår församling med Guds ord och
sakrament, är jordens mest himmelska inrättning.
Blygens ej
för att tro, tänka och säga detta. Det finnes allt
för mycket klenmod bland oss kristna, allt för
mycken feghet och fruktan, när det gäller vårt
härliga, kristna namn. Och dock står Kristi
kyrka i dag i verlden såsom ett bevis derpå, att
Jesus sade sant: ’"Helvetets portar skola icke va-
ra henne öfvermäktiga.” Roms kejsare jagade
hennes medlemmar, som hade de varit vilddjur,
kastade dem för tigrar och lejon på den blod-
stänkta arenan, nödgade dem att böja sina huf-
vuden under bödelns yxa. Roms påfvar hafva
bygt fängelse, uppfunnit helvetiska pinoredskap
och tagit djefvulen sjelf till allierad i striden mot
evangeli sanna bekännare. Kristi sanna kyrka
har stelnat i främmande former, har nästan qväfts
af statens verldsliga famntag, har slitits och sar-
gats af förrädare och villoandar, och dock står
hon i dag qvar såsom verldshistoriens största un-
derverk, ett ljus i mörkret, hopp midt i förtviflan,
lif midt i död och undergång. Blygens då ej för
Guds kyrka och församling, och detta är sagdt
särskildt till Eder, I unge vänner.
Ungdomen glömmer Gud
Åtminstone är detta
Man går i konfirmationsskolan, man
och hans ord allt för lätt.
ofta fallet.
är djupt rörd på sin första nattvardsdag och äm-
nar hålla sina heliga konfirmationslöften. Så
kommer man sedan ut i verlden och möter olika
menniskor, nya förhållanden och starka frestel-
ser. Frestelsen ansätter vårt mod kanhända hår-
dare än något annat. Det blir fråga om, huru-
vida vi våga och töras bekänna Herren. Då trött-
nar så mången. Han förnekar sin Gud och hans
ord. O, hvilken dårskap att öfvergifva sjelfva
konungens gunst för att göra några gatpojkar till
viljes. Gör icke så, unge broder; tänk öfver sa-
ken väl och blygs ej för ditt kristna namn! O,
huru gladt och uppfriskande det är, att träffa ung-
dom, som gifvit Gud sitt hjerta tidigt! Det är
blommor och sommardoft, det är lukten af salf-
van 1 Gilead, af Israels läkedom, af det himmel-
ska paradiset redan här på jorden. Näst barnens
hosianna — som de utan text och melodi upp-
stämma till hans ära, som beqvämt sig att be-
gagna ord i sitt förhållande till oss äldre, — för
vår skull, icke för sin egen, — näst detta hosianna
och barnens tillitsfulla blick, finnes väl näppeligen
något skönare än att en ung menniska med kärle-
kens och tacksamhetens hänförelse tjenar sin Gud
och Frälsare.
Vårt lutherska namn
borde ock vara oss kärt. Huru mången har icke
rusat åstad i ogjordt väder för att härvidlag göra
ett byte. Vårt lutherska namn är en minnesstod
till Guds nåd, uppenbarad i sextonde århundra-
dets reformation. Genom den gudsmannen Lu-
thers uppträdande för bibel- och samvetsfrihet
lades grunden till en ny tid. Med sin penna ru-
skade han på Roma-lejonets krona, och med sin
tordönsstämma skakade han hela verlden. De
grundsatser, för hvilka han kämpade, hafva be-
stått profvet. Hela vår tids civilisation skulle
vara otillåten och omöjlig utan Luther och hans
verk. På det andliga området står ock vår läro-
fader hufvudet högre än alla reformatorer både
då och nu. Detta må vi särskildt komma ihåg
vid våra årliga reformationsfester samt bedja Gud,
att han ville gifva oss något af Luthers ande och
kraft, af hans himmelska hänförelse i vår tids
lutherska kyrka. Huru stel och kall är icke mån-
gen lutheran nu för tiden. Han är icke mera lik
Luther, än Barnums uppstoppade Jumbo är
lik det lefvande jättedjur, som det skall föreställa.
Gud gifve oss eld och lif! Gud gifve oss sinne att
i rätt mening värfva och vinna för hans sak, som
också är vår!
Våra minnen,
o, huru de hänga tillsammans med kyrkan. Der
hafva vi i vår tidigaste barndom, i dopet, blifvit
burna i Jesu famn och armar. Der hafva vi till-
sammans med våra föräldrar besökt gudstjenster-
na redan medan vi voro små. Tänk huru vi
lyssnade, huru vi undrade, huru vi understundom
eldades — och var det icke måhända af Guds
kärlek? Deri vår kyrka hafva vi gått i söndags-
skolan. Hvilken kär och efterlängtad timme var
icke detta, om vi hade en söndagsskollärare af
det rätta slaget, och vi sjelfva voro snälla barn.
BR = am RR SAT RT
NARE
BONNIERS rr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
