Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ursprungliga vilda naturen blir rådande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick Buck en förnimmelse av att han hade varit med
om allt detta förut. Han tyckte sig komma ihåg
alltsammans — den snötäckta jorden och skogen och
månskenet och stridsstämningen. Över all den
omgivande vitheten och tystnaden vilade ett spöklikt
lugn. Där fanns icke den ringaste susning i luften
— ingenting rörde sig, icke ett blad eller en kvist.
Hundarnas andedräkt steg synlig, men långsam och
dröjande upp i den kalla rymden. Med den vita
haren hade de gjort processen kort, dessa hundar,
som ej voro någonting annat än illa tämda vargar,
och nu hade de samlats i en förväntningsfull krets.
De voro också ljudlöst tysta där de sutto med
glimmande ögon och med andedräkten långsamt stigande
uppåt. För Buck var detta uppträde från forntiden
ingenting nytt eller överraskande. Det var som om
det alltid hade varit, tingens vanliga gång.
Spitz var en övad slagskämpe. Från Spetsbergen
genom de arktiska trakterna och över Canada och
ödemarkerna hade han varit i strid mot alla slags
hundar och alltid avgått med segern. Hans raseri var
vildt, men aldrig blindt. I sin passion att sönderslita
och döda glömde han aldrig att hans fiende drevs av
samma lidelsefulla begär. Han rusade aldrig på en
motståndare förrän han själv var beredd att ta emot
ett anfall; aldrig angrep han någon, förrän han var
säker på att kunna försvara sig.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
