Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den sorgen förstod jag, ty mister skogstorparen sin
boskap, är han en ruinerad man. De små åkertäpporna
kunna icke föda honom och familjen. Hunger
och nöd äro svåra gäster och liemannens bundsförvanter.
Till kokropparne, eller rättare kvarlefvorna af
dem, följde oss Eriks far. Jag hade icke tänkt mig,
att de skulle varit så söndertrasade och illa
handterade, som de voro, och jag tyckte mig kunna fatta
hvilken styrka och vildhet björnen här utvecklat, och
uttalade den tanken, att björnen ej varit endast en
utan flera i sällskap.
»Åh nej», sade torparfar, »den otäcken har krafter
nog, om han är så sinnad, att slå ned än flera kräk
på en kort stund.»
Ett alldeles lösslitet kohufvud funno vi, och det
tog gubben med och gick till stugan.
»Kom», ropade han åt oss, »det är skumt nu, björnen
kan komma åter»!
Ingen af oss ville lyda. Vi stodo vid en stor sten
och hoppades björnen skulle visa sig, och vi stodo
kvar där så länge, att natten var i det närmaste
förliden, utan att höra eller se annat än en och
annan flädermus.
Då hörde vi tramp och dämpade röster. Det var
bruksherrarne, med så många af bruksfolket de
kunnat få ihop i följe.
De ämnade ringa in och fälla den vilda besten, sade
de. Vi skulle genast, utan vidare, gå in i torpstugan
och icke sticka näsan ut, förr än de återkommit,
och så sade de allt några allvarsamma ord till. Jag
blef nog icke blidare stämd mot björnen än jag varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
