Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uthålliga, de voro födda och uppvuxna i skogen, hade
härdats och tränats där, eggats af behofvet och
vinningslystnaden, hvarföre striden mellan dem och
skogarnes konung knappast kunde sluta på annat
sätt än den gjort.
Då jag år 1850 blef bosatt i Dalby, gjorde jag
strax bekantskap med de män, som gällde för att
vara skogskarlar. Bland de första var Stor Per
Persson från Gunneby, torpare åt en af bönderna
där. Han bodde uppe i östra berget en bit från
byn, var gift och hade ett par barn. Förutom
några dagsverken, som han årligen gjorde till
jordegaren, kunde han skaffa sig arbete hos hvem
han ville. Det blef några år hos mig. En dugligare,
villigare och humanare människa kan jag icke tänka
mig, och knappast någon ihärdigare och mera
oförtruten. Aldrig var han modlös eller rådlös, utan
alltid fyndig.
Per kunde läsa i bok och äfven skrifva, men
ingendera delen upptog mycket af hans tid. Då Per
hade tid slöjdade han för sitt husbehof, drog hem
ved, eller var i skogen och samlade foder. Per var
fullgod skytt, kunde sätta ut giller och snaror för
allehanda djur, och hade sysslat därmed hela sin
lefnad, tills han erhöll mera stadigvarande sysselsättning
hos mig. Vida marker i alla väderstreck
kände Per till. Styf skidlöpare, hade han varit
med om att fälla tre björnar och flera älgar, innan
vi sammanträffade och följdes åt några år. Många
voro de skogsfärder vi företogo, ömsom med och
ömsom utan lycka. Under dessa slet Per mest ondt,
men aldrig såg jag honom missmodig eller nedslagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
