Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att leda Diana, och då jag ingen bössa hade att bära,
så hade jag föga mehn däraf.
Nu var det vi två som lågo och sträckte oss på den
gröna vårdoftande gräsvallen, medan Diana satt
upprätt med halft lyftade öron, och lät sin svarta
fuktiga nos forska i alla väderstreck, för att uppfånga
lukten af någon jösse, som möjligen fanns i närheten.
Plötsligt stod hon upp och lät höra ett doft
morrande, som hade den verkan att både Per och jag
reste oss, väl vetande att det icke var någon hare
som kom Diana att morra.
Månne det var någon björn som kom tassande?
Nu hörde vi ljud som kunde tydas så, men den tanken
blef ej lång, ty inte var det någon björn, som
kastade ned stängerna vid ledet, där ingången till
sättervallen var, men nog undrade vi på, att det
fanns folk så långt bort i marken den årstiden.
Snart fingo vi besked, ty uppför backen kom en
karl med säck på ryggen och bössa i händerna.
»Skogs Jonas»![1] sade Per halfhögt.
Skogs Jonas var en af oss båda väl känd man, och
snart var han hos oss och tillkännagaf sin belåtenhet
öfver att ha träffat oss.
»Jag tänkte just att så skulle gå», sade han »efter
jag hörde i bygden i går, att ni skulle bege er på
hemväg i dag».
»Ja! sade Per, »men icke tänkte jag vi skulle träffa
dig här i skogen så här i våranden».
Då log Jonas och sade, att det fanns nog med
folk i socknen som bestyrde om den. Han hade
sitt för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
