Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan och satt då högt upp i en tall, tills Erik kom
åter.
Han hade då farit hem och kom åter med folk,
som med »låt» (rop och skrik) skrämde bort odjuret.
Nå, att den björnen, störd i sin matro, anföll dem
som störde honom, kan man ej undra på. Erik och
Matts hade ju snart låtit skrämma sig, oaktadt de
voro afkomlingar af de finnar, som flyttat öfver
till de svenska skogarna. Dessa bruka ej vara
lättskrämda, men de som nu bodde i Finngrufva
lilla by, hade nog för länge burit sin sockens dräkt,
Venjanströjan.
Af det anförda finner man, att björnarne till
lynnet voro helt olika, men allmogens tro, att om
jägaren då björnen slagit honom till marken höll sig
stilla och låtsades vara död, bekräftades.
Jag har af föregående sökt visa hurudant björnens
sinnelag är i hans vilda tillstånd. Nu vill jag tala
något om hur hans lynne är som tam.
Vintern 1865 i februari månad lyckades jag ur
ett ide taga ett par små björnungar, hane och hona.
De små stackrarna skreko erbarmligt, troligen fröso
de, ty sedan de inrullats i en fårskinnspäls, blefvo
de tysta.
Under den pågående jakten hade jag ingen tid att
egna dem, men på kvällen, då vi kommit till det
aflägsna nybygge där jag hade kvarter under denne
jakt, tog jag dem i närmare beskådande. Ännu hade
de ej ögon och voro ej större än ett par veckors gamla
stöfvarevalpar. Mannen, som under dagen burit
dem, hade flera gånger hört dem jämra sig och
trodde däraf att de voro hungriga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
