Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heller därom, så började han slicka min stöfvel och
öfvergick sedan till den vanliga sysselsättningen att
suga på ramleden, hvarmed han, under det jag satt
och skref, kunde fortsätta hela timmen.
Med snyggheten var illa beställt, och däruti låg
vår värsta strid. Sitt vatten kastade han
ögonblickligen, utan att man hann föra ut honom, men då
exkrementen skulle afgå, började han gå baklänges,
och därför kunde man godt hinna få ut honom. Ute
på gården trifdes han ej ensam, utan skrek då, så
att man måste hämta in honom.
Vid sommarens inträde och allt efter som
björnungen utvecklades, började han själfmant vistas
ute. Han gick då och sökte sällskap dels hos mina
hjälpare på kontoret och dels i drängstugan.
Öfverallt var han välkommen och trakterades med
hvarjehanda; aptit saknades aldrig. I brist på annat
sällskap höll han till godo med hundarne. Ett par
gula valpar, jämnåriga med nalle själf, blefvo
favoriterna, i synnerhet en liten hund »Träff.» De kunde
roa sig själfva timtals, men äfven med
björnhundarne formerades bekantskap, och rätt ofta nedläto
äfven de sig att leka med honom. Blef nalle,
hvilket ofta hände, snarsticken och ond, fick han genast
stryk. Var jag då i närheten, kom han för att söka
skydd hos mig. Sällan ville han fly, men gjorde han
detta någon gång, blef det till någon dörr, hvilken
också alltid välvilligt öppnades. Det vanliga var att
han fattade posto vid en vägg eller annat skydd, i
hvilket fall hundarne vanligen icke gjorde honom
något ondt, utan endast skällde allt hvad tygen
höllo. Nalle fick då alltid hjälp, ty antingen kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
