Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utom att lill-nalle var fogligare och långt mindre
odygdig.
Mycken glädje hade jag af dessa trefliga och
snälla djur och äfven nytta i så fall att den
omnämnde hunden »Träff» genom att ständigt leka
med den äldsta björnen och utkämpa otaliga
slagsmål med honom lärde sig att såväl sköta de vilda
björnarne i skog och mark att den björn, han en
gång fått tag i, aldrig kom undan.
Från skildringen af de tama björnarnes lif vill jag
nu öfvergå till berättelsen om en af mina egna
björnjakter, och bland dem välja en af de minst
ansträngande och lyckligaste, eller den, då jag fällde
min största björn.
Det var andra hösten jag bodde i Dalby sockan i
norra Vermland. Vi voro i slutet af oktober, och den
tid då björnarne bruka lägga sig i vinterkvarter var
inne. Mina båda följeslagare den tiden i skog bch
mark, Stor Per och Krok-Pers Anders, hade på
förmiddagen en måndag, postdagen, kommit ned i
dalen till mig.
Vi sutto och afvaktade posten, ty vore dess
innehåll sådant, att jag kunde taga mig ledigt, var vår
plan att gå till de österut belägna vilda och
oländiga skogmarkerna mellan Klarälfven och
Vesterdalälfven för att där uppsöka någon björn. Genom
Klarälfven strök en bister nordan vind, medförande
ett och annat snökorn. Marken var någorlunda hårdt
frusen i dalen och uppe på bergen stenhård; alla
vatten voro isbelagda och isarna tillräckligt starka att
gå på.
Detta förkunnades mig af Per, som dagen förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
