Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla lofvade att stegen skulle få stå kvar i gropen,
och Anders skulle hjälpas upp i hast. Därpå steg
Anders ned, och rask och modig som han var, lyckades
han till slut att få snaran om vargens fot.
»Sträck på tåget, så jag kommer upp,» kommenderade
han, och så snart detta skedt, var Anders uppe.
Då kom frågan, hvem skulle skjuta? »Den som
varit rådig nog att taga bössan med,» afgjorde
förvaltaren.
»Ställ dig här, Gustaf,» sade han, »och så snart
du ser kanten af bogbladet så kläm till.»
Jag trodde knappast hvad jag hörde, så glad blef
jag. Klef fram till platsen, och hann just bli i
ordning då de dragit fram vargen så långt som sagt var.
Då gick skottet och träffade på bestämdt ställe,
men så kraftfullt var djuret, att det än en gång
böjde sig om och bet af snaran och föll ned, men in i
hålet orkade han icke.
Anders måste för tredje gången ned i gropen, och
nu dödades vargen med några slag af yxan. Så drogs
han upp och lades bredvid den andre. Under tiden
hade Anders rapporterat, att inne i hålet fans ingen
mera varg.
Man jublades och gladdes åt hvad man fått och
önskade att ännu många vargar ville komma i
gropen.
Jag tror icke det fanns många människor, hvarken
på bruket eller i byn, som ej samlats omkring gropen,
och om så var, var det de som icke orkade gå dit, så
ifriga och glada voro alla öfver att ett par af de hatade
odjuren fått släppa lifvet till.
Det var alltid högtid vid fångplatserna vid sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
