- Project Runeberg -  Vildmarkslif : nya skogs- och jakthistorier /
163

(1909) [MARC] Author: Gustaf Schröder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillfällen, och man arbetade på alla sätt, för att söka
fånga och döda vargarna.

Så tillgick det då jag första gången i mitt lif kunde
ruska en af mig skjuten varg i pelsen. Det blef
tyvärr ej så många sedan, och någon fullvuxen varg
kan jag icke säga att jag ensam skjutit i det fria.
Ej heller många ungar, men nog har jag försökt.
Det är nog icke så få dagar jag användt på att
åtkomma vargar utan att jag lyckats.

Till en del låg nog detta i mina följeslagares, d. v. s.
dem som voro så pass dugliga skidlöpare att det
möjligen kunde lyckats oss, ovilja att följa med.

Svaret blef alltid: det »nytter icke» (lyckas oss
icke). Att begagna oss af finnarnes metod att ringa
eller holma vargarna voro vi för få till, och icke
heller voro de stora höjderna i norra Värmland och
därtill angränsande marker tjänliga.

Finnarna hade det bättre, ty vargarna kunde
inringas i mindre skogsdelar mellan deras svedjefall.
Hade vargarna åtkommit något större djur eller
flera af finnarnas »små kräk» och blifvit någorlunda
mätta gingo de gärna till något i närheten befintligt
snår och lade sig i ro.

Detta visste både svenskar och finnar. Kunde man
då hopbringa några skyttar, omringades vargarna,
och skyttarne utställdes på sådana ställen där
marken angaf att deras passage var.

Lyckades man nu fälla en eller annan varg, hvilket
vid sådana tillfällen icke hörde till sällsyntheterna,
var belåtenheten stor, och man fortsatte gärna
förföljandet längre, om snön eller som man uttryckte
sig »föret» var passande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:33:52 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vildmarks/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free