- Project Runeberg -  Vinden vände bladen /
53

[MARC] Author: Elin Wägner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - I fångenskapen fri — i friheten fången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vinden vände bladen

i onåd. Då Johan vände åter från sin första
sammanstötning med fienden, skötte Värdig om hans blessyr som var
så ofarlig att fältdoktorn inte brydde sig om den. Han
skröt vitt och brett över att hans herre nu ränt pliten i
sin första ryss.

När kungen nödgades vika av från vägen till Moskva
och bege sig söderut med sin hungriga här, försökte
Värdig trots onda aningar hålla humöret uppe. Han stod
vid sin herres sida då svenska armén kapitulerade efter
nederlaget vid Poltava och kom med bland dem som
utvaldes att vandra upp mot Moskva för att paradera i
tsarens triumftåg.

När svenskarna började den tunga oändliga vandringen
mot norr, var de så förvirrade, att de knappast visste vad
som hänt. De skulle ju marscherat mot Moskva med
kungen i spetsen och dikterat freden där. Och så plötsligt
hade tusentals goda kamrater stupat vid Poltava, den
oövervinn lige kungen hade sårats och flytt med 2 000
man och lämnat resten av den ärorika svenska armén hos
Kärrpelle. Krigslyckan skulle förstås vända sig och ryssen
få plikta hårt för sin triumf, men Gud allena visste hur
många män som innan dess måste lämnas kvar på
främmande jord, medan fångatåget drevs vidare.

I dag ihjälsköt sig under sjukdom Johan Hägg, i går
dog Ål och Geting av sina frostskador, och Cupido från
Aneholm bad att få bli kvar där han var och frysa ihjäl.
Värdig och Tving måste släpa honom med sig, fast han
blev tyngre och tyngre allteftersom dagen led och
mörkret föll.

Värdigs gälla småländska överröstade stövelknarret mot
snön, de tunga andetagen och de undertryckta suckarna.

... å då så sa jag te den dära inställsamma och horaktiga

53

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 20 13:40:35 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vindblad/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free