Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - I fångenskapen fri — i friheten fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
De hade burit krigets tyngsta bördor, sedan deras adeliga
privilegier blivit upphävda. De hade bisprungit folk så
långt de kunnat. Och hon ville säga rentut att hon inte
tyckt om att hennes bror, när han efter fyra år lät höra
av sig, kallade henne för en åsna. Ja, det hade han gjort:
"vänta inte med att omvända er", stod där i brevet, "tills
ni kommer till Sibirien eller likt hästar och mulor får
betsel i munnen och svåra sjukdomar". En syster och en son
hade hon förlorat i pesten, det kunde han ju förstås inte
veta, men man ska vara försiktig då man skriver.
Johan reste hem utan att ha bett sin svåger om lån att
köpa dragare, mjölkkor och utsäde.
Han blev dess vänligare mottagen av tullförvaltare von
Wettberg på Hjortsberg. Denne översvallande gamle herre
överlät på honom både stutar, kor och får och i en
handvändning också sin dotter Ulrika.
Detta visste inte Värdig om, han fick sina misstankar
först då han märkte att löjtnanten åter var på gott humör,
ivrig att rusta upp sitt hus och se om det från källare till
vind. Hans goda humör liknade inte munterheten i ett
glatt lag eller extasen efter seger över yttre och inre
fiender. Den liknade just ingenting annat än upprymdheten
hos en man som friat och fått ja. Och en dag sade
löjtnanten, medan han efter Värdigs anvisning lagade till
murbruk till den stora spisen i sovkammaren uppepå, att han
hoppades Värdig skulle fästa sig lika mycket vid den nya
matmoder han skulle få och bli lika snäll mot henne som
han varit mot fru Helene. Den välborna fröken von
"Wettberg var en klenod av renaste guld, och han kunde
inte nog förundra sig över att hon inte förr blivit
bortlovad.
— Hon är väl lojer att se på då, hade Värdig sagt med
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
