Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Ave Maria mortuorum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin "Wägner
— Han liknade karlen i Lunnagäre på rösten, men det
kan allri va han.
— Varför det då?
— Den sjuke stackarn som var här ve midsommar inte
kunde han tatt se fram ända in te stuan?
— Nu ljuer du igen. Du vet att han är långt borta, så
långt att man inte höre han med vanlig hörsel. Var står
han och ropar?
— Inte vet jag det, men jag kan gå ut med lyktan och
se om jag kan lysa han in.
— Du vet att du inte behöva lykta, Rina. Kom hit
bara, jag ska visa de så du ser han lika klart som jag nu.
Gumman satte handen i sidan och sträckte ut den andra
mot flickan. Kom kvickt, han är i stor fara. Du får se
till att han bier hulpen, jag tyar inte ensam, vi får hjälpas
vid, för det går möen kraft åt.
Men flickan smet bakom sängskåpet och gömde sig.
— Tro du inte jag sir de? frågade den gamla. Kom nu
på stunden!
Det sänkte sig en tystnad i rummet så hemsk som vid
en grav utan klockringning.
Den gamla kände hur hon svävade i sin kista över
gravens rand. Men inte ner i graven än. Inte än.
— Du väntar på Jöns från kvarnen, viskade hon. Men
han kommer inte. Du får han allri.
— Men mormor . . . det har han då lovat och sagt.
— Jag vet nog det, men han bier gift med en odåjlig
mänska som är äldre än han. Hörde du, nu ropade Måns
från Lunnagäre för andra gången!
— Jag hörde at inte, svarade flickan. Och jag vet inte
va som felar han.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
