Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Uppbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPBROTT
När Livia kom in i mjölkkammaren tystnade
eftermjöl-kerskorna ute i lagården. Hon uppfattade detta som ett
tecken att hennes stockholmsbror varit på tapeten,
kanske också befallningsmans hemskillnad som de skyllde på
henne.
Det var en vindlös och färglös vårdag, dimman hade
nertonat parkens mäktiga grenverk i grått, huset syntes
knappt, och en gråvit ridå var nerfälld över sjön.
Huset sov med mörka fönster. Det väntade som alla
andra morgnar att Livia Värdig skulle komma farande
från Snickarstugan på cykel eller spark, tända i spiseln
och värmepannan, vädra, göra i ordning första frukosten.
Ingen av dess invånare hade en aning om att hon i dag
kom för sista gång. Endast boxern i sin korg var orolig,
men den visste inte varför.
En liten björk stod bland de åldriga gamla lindarna och
lönnarna i parken. Den gångna vinterns tunga drivor
hade böjt dess mjuka stam i en båge till marken, när sen
snön smälte undan, hade den inte kunnat räta på sig,
emedan håret frusit fast i isskorpan. För några dagar
sedan hade Livia försiktigt tagit loss den och befriad hade
den svängt sin lilla krona i höjden, men än hade stammen
inte återfått sin raka hållning.
— Sträck på dig, sade Livia i förbifarten, du är ju fri.
Hon kunde knappt fatta att hon själv var fri, och det
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
