Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Uppbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
var hon ju heller inte förrän hon sagt upp sig. När det
bråk som måste följa därpå väl var över, skulle hon med
stor lättnad ränna lass ut och lass in som vanligt. För varje
syssla hon skötte undan, skulle hon glädja sig åt att detta
var gjort för sista gång. Ut med hönsaspannen, in igen
med äggen, ner i källaren, upp med potatis, kål och rötter,
ner igen efter något annat som frun hittade på.
För sista gång skulle hon utföra det egentligen mycket
roliga arbetet att låta rummen genomgå sin
morgonförnyelse. För sista gången duka, servera, duka av, diska och
utföra en rad av den lata kokerskans sysslor. Allra sist
skulle hon smörja och linda fruns dåliga ben.
Stackars frun hade inte ens velat fatta att Livia måste
vara ledig under påskveckan då hennes mor fyllde sjutti
år och hennes bror från Stockholm väntades på besök. Det
var inte roligt att tänka på vad hon skulle säga, då hon
fick höra att Livia inte alls ämnade komma tillbaka.
Nåja, denna dag skulle få ett slut som alla andra, och
när avskedet från gården var överståndet, kunde hon sätta
full fart hem med hopsparade dagspenningar i fickan.
Sedan väntade mycket arbete innan hon kunde få fästa
elden och somna, men mor och Adel de hade så god sömn,
de hörde inte om hon stökade i köket.
Livia Värdig, nu trettiofyra år gammal, var ingen
blygsam person. Hon var fullt medveten om att hon hållit
hjulen i gång på Aneholm under de sista åren och ändå
ansåg hon sig duga till viktigare arbete än så. Hon visste
att familjen blivit beroende av henne och att alla dess
medlemmar skulle bli bestörta, när hon meddelade dem att
hon ämnade flytta.
Godsägarn tyckte lika illa om henne som den dag under
kriget då hon oförståndigt nog sagt honom att han inte
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
