Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Skärtorsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinden vände bladen
Men så slog det henne att han, som naturligt var, tänkte
på sin fars olycka.
— Jag glömde av det när mor försvann, sade hon.
— Mor kunde väl ha kommit ihåg det sedan. Teodor
visste mer än jag.
— Ja, det borde jag visst, men du får förlåta mig, för
jag tänkte bara på det jag skulle tala med Oscar Fredrik
om. För resten är det inte så farligt med din far, hörde jag.
Sjömalm lämnade rummet utan att någon av dem
märkte det.
Innan Livia hunnit få Adel god igen, vaknade modern
och reste sig upp.
— Det börjar skumna, har inte Oscar Fredrik kommit
än, frågade hon oroligt. Har det hänt han nåt?
— Han har kommit, men mor sov och han ville inte
väcka.
Sjömalm låg på sin säng i kammaren, tittade ut mot
skogens gröna vägg, och undrade hur han skulle klara sig
över födelsedagen.
— Mor frågar efter dig, sade Livia. Hon är alldeles klar
i huvudet nu. Kom ihåg vad jag sagt dig och var
försiktig.
En liten slocknad människa satt på soffkanten.
— Kom hit och lät mig se på dig, Oscar Fredrik, min
yngste son, sade hon högtidligt. Hon synade honom upp
och ner: det lär inte vara något fel på dig, fast jag sir ju
inte så väl.
— Hittar inte mor något fel? frågade han skrattande.
— Ja, du skrattar du, men det är inte säkert en vet själv
om sina fel, sade hon. Lyte syns inte alltid.
— Jag trodde att om något syntes så var det ett lyte,
mor.
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
