Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Skärtorsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
ett glas spenvarm mjölk, för hon hade hört att stabor
tyckte det var en raritet.
— Minsann om här inte luktar äpplen och lök i alla
fall, fast jag skurat golven och vittat väggarna, sade hon.
Besöket hos Tack var som om det aldrig ägt rum.
— Det känner jag inte det minsta av, sade brodern. Jag
tror jag ska sova gott. Här är som en klostercell.
— Jag har aldrig sett en klostercell, svarade Livia och
rynkade pannan ett ögonblick över allt det som hon aldrig
sett.
— Men du bor ju själv i en cell, svarade han.
— Nej, jag bor inte här. Jag måste alltid bo hos mor,
för att hon inte ska vara rädd. Farmor bodde här den sista
tiden hon levde.
— Kan du inte berätta litet för mig om farfar och
farmor? Det är för tidigt att lägga sig än.
När Livia tänkte på hur invecklat det skulle vara att
berätta om farfar och Dorra och om farmor som inte var
hennes farmor, sade hon: de var så enkla människor.
Farmor hon låg i den här fina sängen som stått kvar sen
friherrinnans tid, men när hon skulle dö då måste vi flytta
henne tillbaks i hennes gamla utdragssoffa.
— Var hon gammal när hon dog?
— Ja, hon var på sitt åttifjärde år och så glad åt att dö.
— Jaja, när man blir så gammal. . . godnatt då Livia.
Tack för den goda mjölken.
Livia stängde försiktigt dörren.
Hon visste ju att det inte var för ålderns skull som
farmor varit glad att lämna denna världen utan för att hon
de sista veckorna jagat upp sig till en sådan förfärlig oro
för hur det skulle bli när de fyra djuren gick sin väg, de
som stödde Guds tron, där människan satt. Hon ömkade
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
