Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Hängivelse till mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNGIVELSE TILL MÖRKRET
Livia lämnade herrgården tidigt på morgonen innan
pojken ännu vaknat. Våren hade gjort stora framsteg på de
här dagarna, hennes björk hade öppnat sina skärmblad
och små gröna prickar stack ut mellan dem. I höstas hade
befallningsman köpt krokuslökar av Adel, de blommade
nu utanför hans vägg, medan änkan redan packade
innanför. Stararna hade kommit och hela styrkan på Aneholm
var ute i vårbruket.
Pion hade just fått katten Mimmi på armen och gick ner
genom ängen till Svartegöl för att fara till Lunnagärde,
då hon tyckte sig höra att någon ropade hennes namn.
Hon vände sig inte om.
Ängen ropade också: stanna här, viporna skriade över
hennes huvud, små klara ögon såg efter henne ur hålen i
den gamla oxeln. Bäcken kvillrade mellan sin guldbård av
kabbeleka, och hon hörde den inte. Vid hennes fötter stod
vitsipporna tätt intill varandra, nyss uppkomna ur sin
rotstock till denna nya värld. Själv var hon som en blomma
när den passerat sin höjd och vänder sig tillbaka mot
jorden och mörkret.
Roda hade cyklat efter emedan Sjömalm varit mycket
orolig i telefon och bett att Livia ingenting skulle säga
och ingenting göra i fallet Tack förrän han kom ner.
Men fast Livia visserligen hade hört sitt namn ropas
hade hon inte svarat. Hon sköt ut ekan så att vattnet
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
