Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under en qjukdom.
Till Laura.
Se! vissnande de unga rosor luta:
I dem mitt öde förebildadt är.
Till afsked klinga då, min fromma luta!
Ännu en gång mitt skönaste begär
En tår skall öfver dina strängar gjuta.
Det är ett regn, som hjertat svalka bär.
Jag många tårar utaf ömhet gråtit:
Det var den skatt, natur’n mig öfverlåtit.
Af dödens kyssar re’n min panna svalkas;
Med öppen famn min moder, jorden, står.
Ju närmare jag hennes hjerta nalkas,
Dess stillare mitt eget hjerta slår.
Om ej bland kindens rosor löjet skalkas,
När ned jag i det stilla djupet går,
Dock döden skönt min vestra himmel färgar
Med rosorna, som på min kind han härjar.
Ett ögonblick jag äfven glädje kände:
Jag den, o Laura, vid ditt hjerta fann.
När du din ömma blick ned till mig sände,
Min lott af guld och silke Parcen spann.
På dina läppar låg, hvad helst mig hände,
Och i din blick min varelse försvann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
