Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska ström; människan förvandlas oupphörligt.
Ynglingen är en annan än barnet, mannen en annan
än ynglingen. Och allt eftersom hon förvandlas, ser
hon världen på annat sätt. Hvad är naturen? Hvad
är världen? Hvad den i sig själf är, sade
Protagoras, kunna vi omöjligen veta. Vi veta blott, huru
vi med våra sinnen förnimma den, och på grund
däraf uppfatta den; och denna uppfattning visar sig
i mycket vara olika ej blott hos olika individer, utan
hos en och samma individ i hans olika åldrar.
Protagoras uppställde fördenskull den sats: enhvar är
måttstocken för sin värld; sådan världen synes för
honom, sådan år den för honom. Det finnes ingen
allmängiltig sanning.
Således enligt Protagoras ej heller någon estetisk
sanning, ej något allmängiltigt skönt. Minst af allt
skulle han bekvämt sig att erkänna ett sådant, ty
om någonting faller i ögonen såsom något subjektivt
och individuelt, så är det visserligen smakomdömena.
Också ligger otvifvelaktigt en känsla af den gamla
protagoreiska åsikten på botten af våra flesta
samtidas mening, då de uttala den för öfrigt alldeles
riktiga satsen, att enhvar har sin smak, och tillägga
den relativt riktiga satsen, att om tycke och smak
tjänar det till intet att disputera.
Ett eko af de flestes tankar har väl därför också
den bekante franske estetikern och konsthistorikern
Taine uttalat, då han i företalet till sin »Konstens
filosofi» yttrar: »Bland människoverk synes
konstverket vara det mest tillfälliga; man känner sig
frestad att tro, alt det tillkommer genom en slump,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
