Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flera kvadratfot god åker men ägaren har af ren pietet ej
kunnat förmå sig att hugga ned den.
På ett annat ställe, i skogsbygden, fanns det en äng med
ett antal månghundraåriga ekar, de största och vackraste jag
sett. Den siste ägaren, som ändå var en mycket pänningkär
man, hade låtit dem stå ifred, och många voro redan ihåliga
och begagnades som »kärrskjul». När den gamle dött, läto
emellertid arfvingarne hugga ned allesamman, utom en, för att
i tid göra sig någon profit af dessa träd. Men jag vet
alldeles visst, att detta betraktades nära nog som en illgärning,
och ännu i dag är det ej glömdt af folket däromkring.
Skogssköfling i allmänhet bedömes af allmogen i min
hembygd lika strängt som af den opinion åt hvilken pressen
ger uttryck. Måhända har ock tidningsläsning inverkat på
allmogens tankar i denna sak.
»Planteringar» börja nu bli allt mer vanliga på den eljest
nakna Dalboslätten, och härtill föranledes man ej af någon
yttre impuls från folkskolan eller prästerskapet, utan af ett
vaknande — eller redan länge vaket — behof af skönhet och
trefnad omkring sin bostad. »Om det också inte är mer än
en buske eller en liten säng med »roser» (= blommor) vid en
stuga, så gör det alltid godt att se när man kommer förbi»,
hörde jag en gång en bondgumma säga. Trots den ytterliga
fattigdomen i denna landsända, kan jag därför intyga att
skönhetskänslan här är stadd i utveckling snarare än tvärtom.
Min erfarenhet af allmogen (om det ej är förmätet att
yttra sig därom inför en man som Ni, Herr Professor!) står i
fullkomlig motsats till den uppfattning som gör sig gällande
i Zolas och naturalisternas bondeskildringar, dem vår kritik
ej tröttnar att framhålla som de enda sanna. För min ringa
del anser jag sanningen framlagd i Björnsons »Fortsellinger»,
äfven beträffande svenska förhållanden, åtminstone i de västra
provinserna, särskildt synas de mig sanna i psykologiskt
afseende — sannare än till och med Almqvists skildringar.
»Folket», där jag lärt känna det, är ej den råa och
känslo-lösa fänad, man vill göra det till i vår tids skönlitteratur. Det
är lika djupt i sin känsla och lika tillgängligt för »poetiska»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
