Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
logiens framställningar af sår och skröpligheter. Att
fullständigt efterhärma naturen är omöjligt;
konstnärens uppgift är icke en omöjlighet. Han har att
framställa ytan af en företeelse med allt i denna yta,
som är i stånd att tilltala vår andliga och sinnliga
natur, därför att det framställer för oss någonting
lifsfullt, kraftigt, karakteristiskt, älskligt eller skönt.
Framställer han tillika något, som ensamt för sig är
fult, så är det icke därför, att han anser allt i
naturen vara sådant det bör vara, utan därför att han
kan behöfva kontrasten af det fula, för att höja
intrycket af det sköna, och är han skyldig, såsom
porträttmålaren stundom är, att framställa osköna
anletsdrag, så är det hans skyldighet att ej förändra dem,
men att, om möjligt, upptäcka i dem något slags
andlig, intellektuell skönhet, något af klokhet, humor
eller godhet, och att anbringa dem i en belysning
och omgifning, som kan verka i någon mån
försonande.
Diderot fortfar: »Vi säga om en människa, som
vi se gå förbi, att hon är illa vuxen. Ja efter våra
futtiga regler är hon det; men bedöma vi henne i
enlighet med naturen, skulle omdömet utfalla
annorlunda. Vi säga om en bildstod, att den har vackra
proportioner. Ja efter våra futtiga regler, men hvad
skulle naturen säga?»
Diderot utgår här från den synpunkt, att
människans känslolif och estetiska organisation är
någonting, som har med naturen ingenting att skaffa.
Faktum är dock, att människan till hela sitt psykiska
och sitt kroppsliga väsen är ett barn af den natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
